Vilks.net

Så kom det ett konstprogram igen på tv. Understundom har jag och många andra fått kämpa genom en del svåra stunder vid åsynen av dessa program. Men det skall sägas att det också funnits många bra inslag som gjort det värt mödan att bänka sig. När jag betraktat Arty insåg jag omedelbart att det ligger något i det gamla talesättet ”Det var bättre förr”. Om man läser dessa rader:

”Programmet visar konst i samma vida mening som konstbegreppet idag täcker en mångfald uttrycksformer. Frågan om någonting är konst eller inte har förlorat sin betydelse. Men den viktiga frågan kvarstår: vad är bra konst idag? Vi tror att verkligt bra konst påverkar oss och samhället. Den ger inte slutgiltiga svar och lösningar, men den får oss att i bästa fall ompröva det vi trodde vara självklart”

Om man jämför raderna ovan med

”Arty är konstprogrammet som på allvar menar att samtidskonsten spelar roll. Den berör och provocerar. Den får oss att gråta, skratta och kan göra oss fly förbannande. Samtidskonsten säger något unikt om vår tid och besitter en makt som gör det angeläget att prata om den.
Det blir sköna samtal och vilda diskussioner tillsammans med…”

Ja, då ser man att det skett en förändring sedan tv:s tidigare program Format lanserades jämfört med den nyöppnade syltburken Arty. Format var något segt och lyckades aldrig framstå som ett ”program”. Alltid i gråstämning men i varje fall anständigt och informativt. Pontus Kyander garanterade att det fanns en nivå. Nykomlingen Arty har fallit i den välkända fällan ”nu gör vi oss glada och folkliga, konst behöver inte alls vara svårt, det är bara att ta till sig, alla kan vara med och tycka om allting.” Inte ens redigeringen kunde dölja hur misslyckat det var att dra iväg med Sophie Calle till servicehuset Väduren. Man kunde lika gärna ha satt upp några ekvationer av Albert Einstein. Det verkar som om syndromet den-bildade-medelklassen-skall-förklara-för-folket i Arty har fått ett elakartat utbrott. Dessutom tycks programledarna tro att deras åsikter i frampressade diskussioner skulle vara värda att lyssna på. Mest tycks det stanna vid Gladporr.

Ett inslag, dock även det befriat från någon som helst intellektuell nivå, var sevärt. Jacob Dahlgrens förhållande till sina linjer. Det inslaget gick trots allt på styrfart eftersom man slapp höra några åsikter från redaktionen. Men, ack, inte ens det kunde man låta vara ifred. Knappt var den filmsnutten över förrän studion fylldes av förnumstiga kommentarer. Skall jag behöva påminna de skyldiga?: Tyck mindre, gör mer och begränsa de folkbildande ambitionerna. Folket ser ändå inte på Arty. Konstvärlden gör det, eller i varje fall, gjorde.

I sin iver att visa hur intressant en konstprovokation är kastade man in (givetvis in medias res, ingen bakgrund om Saatchi och Sensations) Marcus Harveys barnamörderskan Myra(1995). Nu ville man påstå att folk blev provocerade när de såg att målningen är uppbyggd av barnhänder. De som blev verkligt upprörda var emellertid de anhöriga till offren. Men nyanser är ingenting för Arty. Hur var det nu Kellgren skrev? Jo, så här var det: Ju simplare, ju enklare.

Den 4 november öppnar Taipeibiennalen i Taiwan under temat ”Dirty Yoga”. Ansvariga curatorer är Jun-Jieh Wang och Dan Cameron. Men man kan nog utgå ifrån att det är Cameron som styr begivenheterna. Cameron har en solid position i konstvärlden, mångårig kritiker bl a för Artforum, författare till många böcker och alltmer en tongivande curator. Mån om att framhålla sin förvärvade matsedel, ta gärna en titt på biennalens hemsida där curatorerna presenteras. Där har vi nog Storklas och Lillklas. – Men detta stämmer inte längre, när jag kontrollerade saken idag hade man tydligen upptäckt hur löjligt det såg ut och ändrat presentationen av de båda curatorerna så att de idag upptar lika mycket plats. Se själv här.

Relevant är han, Dan Cameron och han lägger ut en text som man kan förvänta sig. Det är en rapport om världens tillstånd. Han berättar en historia om hur vi västerlänningar, och andra intressenter som tillhör denna sfär av välstånd, har blivit rädda för att förlora välstånd, skönhet och hälsa. Därför söker vi oss till begäret och skapar nya möjligheter att tillfredsställa detsamma. Fördjupning och seriösa verksamheter utkommer i solkiga utgåvor (därav temat ”Dirty Yoga”). Och inte längre är det fråga om vi och dem utan en gemenskap som är slapp och förvirrande. Den västerländska rationaliteten förlorar gradvis sitt hierarkiska grepp.

Men vi har ju konstnärerna, som tar itu med dessa problem och gör dem till möjligheter genom att skapa ”hybrider” av den kulturella mångfalden, den ”tredje vägen” för att förstå världen.

Jaja, allt detta kommer att realiseras genom curatorns tongivande insikt vilken dock visar att den västerländska analysmodellen fortsatt är intakt och ohybridiserad. Men det kräver en känslig curator för att kunna formulera något sådant.

Cameron skriver ingen dålig text, inte heller någon bra text, utan en biennaltext i den slängiga stil som alltid har präglat Camerons konstkritik.

Man kan lära sig något av detta. Kulturernas (”måttliga”, får man nog ändå säga) blandning påverkar naturligtvis konsten. Konsten är inte längre estetisk i så måtto att den söker efter någon specifik form. Dagens pluralism blir därför hybridisk och handlar om livsstilar och dessas olika former. Det skiljer den från 70-talets pluralism som kännetecknades av konststilarnas blandningar.

Taipeibiennalen ligger perifert och artistuppbådet är relativt begränsat. En biennal, som det tidigare omtalats här, skall ha några gamla stötar, här är det performancelegenden Carolee Schneemann, några vanliga biennalhoppare (Bonvicini, mest meriterad av alla, 221 på artfacts, Ortega, Vezzoli och Katharina Grosse), några nyanlända till vilka vi kan räkna svensken Jonas Dahlberg och slutligen en lansering av ett halvdussin förmågor med lokal anknytning. Det blir säkert bra.

Några konstnärer tar curatorn med sig från tidigare raider.
Jennifer Steinkamp var med på Istanbulbiennalen 2003
där Cameron curaterade, här hennes Flutter Flutter 2 från 2000.

Jodå, oskyldig som den kan tyckas vara kom ändå vandalerna. På lördag den 28 oktober kunde det inrapporteras att allvarliga ansträngningar att fälla Rosa Nimis gjorts. Men den stod ännu upprätt under förmiddagen trots att det blåste kraftigt. Att den klarade resan så långt hänger samman med konstnär Vilks amatörmässiga konstruktionsteknik. Vandalerna, som agerat logiskt, hade gått in för att såga av två hörn, då man tänkte sig att dessa borde vara bärande. Men man visste inte att Vilks inte kan bygga med bärande punkter. På något egendomligt sätt blir det alltid så att alla delar bär. Dock blev i längden alliansen mellan vandalerna och stormvindarna alltför mycket. Och se den föll. Ja, det blev ett illdåd eftersom Rosa Nimis tjänade en god sak då den uppförts för att främja Rosa Bandets rikskampanj mot bröstcancer. Men vad bryr sig en upprörd vandal om bröstcancer? Och för övrigt kan man inte vara alltför besviken över det inträffade. Uppmärksamheten blev ännu större och Rosa Nimis erövrade några kvalitetspoäng.

Jaja, Rosa Nimis åstadkom en del missnöje: Läs.

Innan Rosa Nimis föll framstupa

En månad har förlidit sedan jag senast såg till svensktoppskolonin. Vad man konstaterar när man ögnar genom de framgångsrika av de våra är stabilitet. Konstvärlden har sin konsensus och man kan räkna med att tätgruppen nog har kommit för att stanna. På en viss nivå skall framgångsrika konstnärer ha häftat fast och vidgat sitt nätverk på ett sådant sätt att verksamheten kan bibehålla sin nivå. På väg upp mot de fasta abonnenterna är i hög grad Jonas Dahlberg. Han deltar t ex i Taipeibiennalen som öppnar den 4 november. Länge har jag undrat över när Johanna Billing skulle göra sin listentré. När är hon här och med stor sannolikhet kommer hon att fortsätta sin klättring. Karin Mamma Andersson föll ur listan men tampas om sistaplatsen med Cecilia Edefalk. Det är inte att någon lätt uppgift för dessa båda konstnärer att hålla sina positioner. Lägg märke till att de är de enda målarna bland framskjutna svenskar. Orsaken är naturligtvis att måleriet är ett internationellt getingbo med stenhård konkurrens och många kandidater.

1. Ann-Sofie Sidén (1) 512
2. Henrik Håkansson (2) 687
3. Annika Larsson (3) 736
4. Clay Ketter (4) 985
5. Miriam Bäckström (5) 1176
6. Carl Michael von Hausswolff (6) 1224
7. Jonas Dahlberg (8) 1249
8. Magnus Wallin (11) 1327
9. Tobias Bernstrup (15) 1369
10. Matts Leiderstam (9) 1447
11. Annika Eriksson (12) 1461
12. Johanna Billing (-) 1509
13. Maria Friberg (7) 1517
14. Annika von Hausswolff (10) 1635
15. Cecilia Edefalk (13) 1732

Vad kan vi då förvänta oss framöver? Kommer Felix Gmelin (2151) att häva sig upp i den svenska eliten? Får vi någonsin se Nathalie Djurberg (3514) där? Och är Jacob Dahlgren (6422) ett framtidsnamn?

På tal om Jacob Dahlgren. Som jag omtalade i förrgår deltog jag i seminariet om kultur och näringsliv i Norrtälje. Roland Fahlin (ICA Ahold och Nordiska Detaljhandelshögskolan) berättade om företagens kreativitet. Och han påtalade särskilt att företagen vill förverkliga drömmar och ”vara med” samt att dagens och morgondagens mötesplatser är köpcentrerna.
Jaha, tänkte jag. Har vi några konstnärer som aktiverar sig i köpcentrerna? Föredömligt aktiv på rätt ställe var ju Dahlgren som 2005 genomförde ”Signes d’abstraction”, en performance med 300 personer klädda i randiga T-shirts – i ett köpcentrum i Stockholm.

Jacob Dahlgren Signes d’abstraction 2005

Stormen kommer, var det utropat. Och den kom också. På sina håll. Kullabergs nordsida fick lite kuling. Dock inte utan att det blev effektfullt. Inga konstskador kan inrapporteras.

Vad vind och skum det blåser i högan sjö

Och bogsprutaren Wotans torn rider rycken

Jag åkte till Norrtälje konsthall för att medverka i ett panelsamtal om konst och näringsliv. Dagen därpå (26.10) fortsatte arrangemanget med ett seminarium. Arrangerat av Norrtälje kommun och Stiftelsen för Kultur och Näringsliv, Roslagens Sparbank.

Här finns en del att fundera på. Tendensen har under de senaste åren varit tydlig. Den tidigare lede fienden, företaget och kapitalet, har förvandlats till en samarbetspartner för åtskilliga konstnärer. Och ser man på vad man har för sig i konstens elitskikt är det inte mycket att tillägga. Där är villkoren klarerade, var och en tar sitt och ingår inte några fusioner. Elmgreen och Dragset arbetade med Prada 2005, efter deras förslag placerades en butik i en öken i Texas bortom all ära och redlighet. Tydligt för båda parter. Och ett bra projekt.

Men det finns andra ambitioner som ventileras i den svenska myllan. Typiskt nog tänker man sig främst personalvårdande åtgärder. Konstnären skall göra det bättre för arbetarna, trivseln skall öka. Skådebanan i Västra Götaland driver projektet AIRIS (artists in residence) och där rör det sig om att genomföra sådana projekt. Det handlar om alla konstarter, vilket gör verksamheten väl trubbig. Man tvingas definiera en märklig grundgestalt ”Konstnären” (som kommer på beställning). Varför kommer då konstnären? Jo, denne ser med nya ögon. Men framför allt är receptet denna hurtiga treradare:

Företag behöver utvecklas.
Kreativitet utvecklar.
Konstnären är kreativ.

Alltså behöver företaget konstnären.

Man kan förstås tillägga att det går lika bra med någon annan kreativ, förmodligen bättre (reklamare, marknadsförare, designer t ex) än den trögflytande och högdiskursiva kreativitet som är konstens specialitet.

Läs gärna rapporterna om AIRIS. Slående är att man helt anammat den sloganteknik som kännetecknar managementspråket.

Intressantare var att höra Klara Kristalova berätta om sig själv som företagare. Hon kunde förtälja att det var nödvändigt för henne att sälja för 600 000 om året för att kunna få ut 12 500 i månaden efter skatt. Mellanhänder och omkostnader är en tung börda för konstnärsföretaget.

Det går som sagt att få till många intressanta samarbeten med företag. Men för att göra något sådant får man nog först definiera vad för slags konst man talar om. När det gäller bildkonsten och speciellt den samtida är förutsättningarna lite annorlunda än i de övriga konstarterna som ännu stampar den modernistiska myllan. Och det är lätt hänt att bli sentimental och börja tro att konsten skall kunna lösa avsevärda delar av de personalpolitiska problemen. Man bör minnas den klokt sagda sammanfattningen som Olafur Eliasson framkastat: Konsten ställer frågorna, designen ger svaren.

Klara Kristalova I den mörkaste floden 1996

Elmgreen och Dragset och Prada 2005

Ingela Lind var på provokationsdebatt i söndags. Hon skriver om sina erfarenheter och funderingar i DN:

Provokation. Inte blir jag längre provocerad av något i konstväg, tänkte jag på vägen till Moderna museet i söndags. Där skulle jag sitta i en panel om provokation och konst. Ramen var den pågående performancefestivalen i Stockholm. Huvudtalaren var engelskan Sally O’Riley, som började sitt anförande med att hissa upp sin sedesamma klänning och blotta ett snyggt manligt könsorgan. I tyg.

Skratt. Igenkännande munterhet.

Jaha, helt klart att Sally O’Reily* inte valde rätt objekt om hon hade tänkt sig att provocera. För det är alltid lika lätt att finna en ny provokation. Ingen tid är mindre fördomsfull än någon annan. När O’Reily lyfte kjorteln skulle hon framvisat en där hängande bild av profeten Muhammed med en bomb i turbanen. Och gärna beledsagat detta med några väl valda ord: Islam är en förtryckar- och terroristreligion, tillåt inte moskéer i det här landet.

Då hade skratten ersatts av en isande tystnad och uteblivit hade den igenkännande munterheten. Provokationen hade varit ett faktum. Det är inte svårare än så. Om man så skulle önska.

Men det är inte mycket provokation i konsten just nu. Inget sådant på São Paulo biennalen. Klas Eriksson, som är föredömligt orienterad om vad som sker ute i världen, har kommenterat att han ”gillade den där katten som åt upp en mus extremt långsamt och länge, projicerad på en enorm duk”. Här har vi inte någon provokation utan den spektakuläre Adel Abdessemed (senast bekant för sitt enorma skelett på Palais de Tokyo) som följer den pågående trenden djur. Sådant ändrar sig, i fjor var det turkar, nu är det djur. Videon som Abdessemed (845) visar följs upp av andra med andra djur. Om Klas är riktigt intresserad kan han ju köpa hem katten som äter musen. Den finns i en edition på 5 och kostar 15.000 Euros.

Nå, Ingela Lind blev så småningom provocerad. Hon kom att tänka på slopandet av fri entré på museerna:

Slopandet av fria entréer är nästan en ren symbolfråga. En moderat symbolfråga.

Där har hon rätt. Argumentationen som ljudit i medierna är inte precis lysande. Den moderate politikern som jämför med en ishockeymatch. Skulle det inte vara fri entré här också i så fall?

Konst är kultur och kulturhistoria är naturligtvis också kultur. Också det där med sporten som även den har tilldelats status som kultur. Men något får man hejda sig. Museerna är ett utrymme där det finns något att lära sig och något att reflektera över. På ishockeymatcherna skränar och vrålar man. En liten, men distinkt skillnad.

* Hur Sallys efternamn skall stavas förblir en gåta.

Djurvideo av Abdessemed, dock inte den i texten omtalade.

Även på biennalen i Moss kunde man skönja djurtrenden. Endre Aalrust och
Thomas Kilpper körde med en elefantinstallation.

Nu rullar biennalen i São Paulo. Inte var det svårt att säga ungefär var det skulle barka. Ingen dålig biennal, inte heller en överväldigande bra utan kort och gott – en biennal. Denna har allt som den skall ha, recepten kan skrivas ut på olika sätt:

The show freely combined the usual suspects (Rirkrit Tiravanija, Monica Bonvicini, Tacita Dean), historic contemporary figures (Marcel Broodthaers, Gordon Matta-Clark, Dan Graham), and young names (Roman Ondák, Loulou Cherinet, Servet Koçyigit). The biennial’s set piece was definitely Nikos Charalambidis’s Social Gym, 2006, a carnival float filled with policemen and samba dancers, while the neighboring installation by Thomas Hirschhorn looked blunt and generic (and was, for me, the show’s biggest disappointment).

Rafal Niemojewski i Artforum

Charalambidis står för installationshuvudnumret Social Gym (det här är en version från 2004)

Några gamla, några nya, några historiska och åtminstone en stor installation som särskilt kan beundras. Så är det förstås Brasilien som alltjämt är lillebror i konsten och som därför varje gång kastar fram legenden Oiticica vars genombrott på Documenta 1997 har gjort honom till ett säkert och alltjämt aktuellt varumärke.

Intressantaste nyheten som Niemojewski kan meddela är att välkomstdrycken var alkoholfri. Där har vi kanske, och det skall nog sägas med stort Kanske, ett förnyande genombrott i biennalkulturen och för övrigt i hela konsten.

Drycker serveras och konstaktörerna odlar ett intensivt umgänge. Relationella attityder är inte beroende av igångsatta relationella projekt. Och det för mig osökt att tänka på hur den relationella konsten står till. Boel Christensen-Scheel har på Kunstkritikk skrivit långt och lärt om den mödosamma färden in i realpolitiken för den relationella estetiken. Hon sammanfattar så väl: Det kan i dag virke som om det hverken dreier seg om noe felles som oppleves subjektivt eller om noe subjektivt som oppleves felles, men derimot om noe subjektivt som vises frem.

Ja, där är det, någonting att visa fram. Har man inte det får man inte ställa ut och får inte ens någon uppmärksamhet Bl a skriver Christensen-Scheel om The Land Foundation, det projekt som drogs igång av Rirkrit Tiravanija, och vilket engagerat ett antal konstnärer. I denna stiftelse har man sina frågeställningar: Et eksempel på en problemstilling som diskuteres kan være hvorvidt de skal delta på fancy utstillinger i Amsterdam eller Paris. Ja, hur kan en sådan diskussion avlöpa, undrar man? Och artikeln ger omedelbart svaret: Til sist endte det med at de deltok Tänkte väl det. Om man inte deltar i utställningar av internationellt snitt kommer man snart att löpa ut i verkligheten och bli bortglömd. Och samma gamla visa: man visar något i konstvärlden och det är det man faktiskt gör, fast man så gärna skulle vilja något annat.

Det går inte att komma ut i någon fungerande realpolitik även om man svänger sig med termer som ekologisk filosofi & estetik. Inte ens det senaste tillskottet med den dialogiska estetiken av Kester ändrar på den saken. Konsten går i koppel. Den kan springa ett litet stycke sedan stramar det ordentligt. För allt i världen går det bra att ge sig av utan koppel, men då är konstnären en herrelös hund i realpolitiken utan något att visa upp. Man måste tvingas inse att konstvärlden håller kopplet med fast hand – i all vänlighet.

Konsten går i konstvärldens koppel

Så var det dags för att ännu en gång uppsöka punkten där den poetiska inbillningskraften möter den sociala verkligheten. Under lördagen fick jag äran att inleda den ROSA veckan i Ängelholm för att stödja Bröstcancerföreningen Viktoria.

Arbete utfördes från kl 10 till 16 med hjälp av två hantlangare, Fredrik och Oscar. Därvid uppstod en ny annexversion av Nimis, för första gången i rosa och alltså en hyllning till de kvinnliga brösten. Helt klart blev det inte. På grund av stegbrist kunde inte alla delar målas under lördagen. En kort och intensiv rosa period med den nödvändiga blinkningen mot Den Store Målaren. Man finner objektet i Ängelholms stadspark.

Många av de förbipasserande var entusiastiska men långt ifrån alla. När mörkret föll yttrade en aggressiv man som passerade med sin hund: ”Vi river den i natt!” Skulle det bli så, får man ta det med jämnmod. Bättre att vandalerna ger sig på konsten än på annat. Paradoxalt, som det kan tyckas, blir konst bättre av vandalisering vilket inte brukar vara fallet i den övriga världen.

Konstnär Vilks i sin rosa period

Jag har en diskussion per e-post och fick ett par frågor om konstvärlden. Här finns något intressant som kan bidra till vår förståelse av denna företeelse.

Vem/vilka är konstvärlden som kan ange vilka som är konstnärer och vilka som är bra konstnärer?
Eller vilka är det som inte tillhör konstvärlden?
Enligt min åsikt kan definitionen inte vara att alla på denna jord tillhör konstvärlden.

Vilka är konstvärlden frågar vi oss. Troligen är det bäst att börja med att göra den så stor som möjligt. Alla som vet något om konst (i vår moderna mening) tillhör konstvärlden. Då blir det verkligen stort, för vi får då räkna in litteratur, musik, teater, dans och vad som i övrigt tillhör det moderna konstbegreppet. För att inte allting skall flöda över drar jag ner det till att enbart gälla för bildkonst (här är det lite besvärligt emedan bildkonst kan vara vad som helst – men det är något som placeras inom bildkonsten). Alltså alla i hela världen som vet något om bildkonst (i vår moderna mening). Den helt övervägande delen av denna konstvärld har ytterst begränsade kunskaper. När det handlar om inflytande är konstvärlden genast mycket mindre, särskilt när det handlar om inflytande över de starkaste och mest statusfyllda verksamheterna. Om vi nu begränsar oss till gruppen Den Internationella Samtidskonsten är gruppen ännu mindre men får ändå ses som stor. När Flash Art sammanställde sin lista över de 100 intressantaste konstnärerna vände man sig till 100 kritiker o curatorer och 100 gallerister. Det finns naturligtvis många fler, svårt att säga hur stor gruppen kan vara. Artfacts lista över konstnärer omfattar nära 100 000 men åtskilliga av dessa tillhör inte Internationell Samtid. Låt oss säga att lågt räknat har vi 20 000 där. Och man skall nog lägga till ytterligare 20 000 som inte kommit in på listan. Kritiker och curatorer finns det en hel del av, 10 000 är säkert en låg siffra men låt den vara en rå uppskattning. Galleristerna kan säkert utgöra 5 000, det också en låg siffra. Drar man samman denna grova uppskattning får man att Den Internationella Samtidskonstvärlden utgörs av mellan 50 000 och 100 000 deltagare. Inom denna grupp utkristalliseras vad som är bra konst. Det är inte lönt att gå utanför gruppen. När Flash Art ställde sin fråga inledde man med förutsättningen ”efter Matthew Barney, Damien Hirst och Maurizio Cattelan”. De flesta människor, även sådan som har konstintresse, känner inte till dessa namn. Och skulle inte ha en aning om vilka konstnärer som var på väg upp på den internationella scenen. Att tillhöra Den Internationella Samtidskonstvärlden handlar alltså om att ha tillräcklig kunskap om vad som försiggår och vad som gäller. Man lägger märke till den relativa enighet man hyser om vem som är bra. Flash Arts lista visar många överensstämmelser även om den i sammanhanget inte är den bästa eftersom det handlar om att dra fram konstnärer som är på väg upp. Artfacts redovisning är långt mera precis eftersom praktiskt taget alla handlingar och bedömningar som görs i konstvärlden kommer att manifesteras i utställningar.

Självfallet är inte alla 50 000 i den internationella samtidskonstvärlden lika inflytelserika. Det finns en rad institutioner och personer som har ansenlig makt. Men det låter sig nog sägas att det var mera maktkoncentration förr. Då hade man New Yorks konstscen och där skedde nästan allting. Maktkoncentrationen var tydlig. Idag har man en mycket större spridning och långt fler aktörer. Som jag nämnde för några dagar sedan finns det också en årlig lista över vilka som är mest maktfulla i konstvärlden. Men ingen av dem kan styra och ställa som de vill. Det ledande systemet för konsten är alltjämt biennalerna och där finns en stor grupp av curatorer som gör sina val. Curatorerna kan påverkas men då det finns många är det inte möjligt för någon eller en minimal grupp att ta kommando över konsten. Det behövs inte heller, den stora gruppen når fram till en närmast överraskande konsensus om vad som är bra i konsten.

De grundläggande kriterierna är enkla. För det första: Ny konst bygger på likhet med det föregående och denna likhet innefattar också vilka ämnen och arbetssätt som är aktuella. För det andra: Konsten måste förnyas varför man ser efter något som avviker – men inte för mycket. Det är de allmänna principerna. Någon sällsynt gång kan något verkligt överrumplande inträffa, men det är långt mellan gångerna.

Det måste finnas kriterier för vilka som gör den ”rätta” bedömningen. Vilken är de kriterierna för dessa personer?

Den ”rätta” bedömningen gör man tillsammans. Klart att enskilda intressen kan driva fram konstnärer men dessa måste accepteras av den övriga konstvärlden. Och det är sällan det är någon stor kontrovers om saken. Problemet är snarare att det finns alltför många konstnärer som kan göra ungefär samma sak på ett tillräckligt bra sätt. Många av dagens framträdande konstnärer är därför utbytbara. Men observera att de inte har sina positioner oberättigat. Det är svårt att finna någon framträdande konstnär som skulle ha fått sin ställning enbart genom strategiska kampanjer. Däremot kan man säga att alla konstnärer i hyggliga positioner har strategiska kampanjer att tacka för sin framgång.

Är kvalitetskriteriet den som skriker högst och har flest kontakter?

Absolut, så är det i den övriga världen och inte är det annorlunda i konstvärlden.

Är kriteriet den som har bäst utbildning?

Man måste vara utbildad i samtidskonst, veta vem som är vem, vad man skall göra och hur det fungerar.

Den som gör ”bäst” utställningar?

”Bäst” utställningar är ett avgörande som tas av konstvärlden. Många konstnärer kan, som sagt, vara bra nog, men alla får inte chansen. Men det går ingenting särskilt förlorat eftersom de flesta utan större besvär kan bytas ut mot andra.

Francois Pinault äger Gucci och Christies och anses vara den
mest inflytelserike i konstvärlden just nu

Larry Gagosian, också topprankad som elit i konstvärlden med
fem gallerier världen över

Sir Nicholas Serota, chef för Tate Modern även han
i det absoluta toppskiktet