”Vad som dock är viktigt i Fribergs partikulariserande är att det inte bara synliggör möjligheten för en undersökning, utan också för ett begär av objektet. Därmed inte sagt att partikulariseringen konstituerar begäret i sig, utan i det här fallet, dess riktning. Genom att fokusera på hur individualitet förutsätter en anpassning till normaliserade myter om styrka, trygghet och ursprunglig skillnad synliggörs också dess motsatser – svaghet, osäkerhet och tillfällig skillnad. Det är först då vi kan se att något intressant händer när undersökningen och kritiken sätts in i relation till frågan om begäret. För vad alla dessa praktiker förutsätter är en gräns mellan Friberg och sitt intresseområde, män. Gränsen möjliggör i det här avseendet att begäret riktas mot män och utan det förefaller utställningen lealös. Kritiken och undersökningen får nu liv, och kan inte reduceras ner till förkläde för begäret. Friberg tycks ju gilla killar som anpassar sig. Därmed blottas ett stort problem, rörande begärets relation till kritikens och undersökningens förutsättningar, som långt överskrider Fribergs projekt. Avgör själv om hon är patriarkatets medbrottsling eller inte.”

P.

Essentialismen är inte en teori utan många. Läs Niger Warburtons bok ”the Art Queston” så får du en rask orientering. Även den inst teorin kan delas upp, det första är väl Morris Weitz som försökte med Wittgensteins ”Family Resemblances”, vidare kan man skilja på Dickie och Danto. Men det går en skiljelinje mellan de två möjligheterna som inte kan bli mer än två: Antingen finns det konst i sig eller inte. Det är svårt att tänka sig en tredje möjlighet (även om nu konstvärlden valt bägge på en gång).

Jo, så har vi Thierry de Duve som tänker sig att konst inte är ett begrepp utan en idé. Jag tror inte mycket på det, ett lån från Kants estetik.

Konstvärlden består av ett antal konstvärldar; jag har nog nämnt detta flera gånger. Internationell samtid, modernism, klassiskt figurmåleri, blomstermåleri, grafikintresserade osv. Det är förstås underförstått att när jag talar om att ”fråga konstvärlden” menar jag den som gäller för samtiden. Där är svaret om vad som är konst tämligen givet – och det gäller också delvis bland modernisterna. Men konstvärlden är en praxis och inte en teoretisk värld. Den vägande frågan är vad som gäller. Om man t ex vill veta om Neo Rauch är en kvalitetskonstnär kan man utnyttja artfacts som en konstvärldens röst och får då veta att han är 295:a i världen. Han är alltså uppenbarligen en som gäller. Men det går att finjustera uppfattningen och leta fram kritiska reservationer som rider på målerivågen, överskattad ytlighet etc. Detta rubbar inte hans yttre position, man kan inte argumentera bort hans framgångar i praxis, men det kan göra det möjligt att bedöma hållbarheten.

Om det vi har idag är konst pga traditionen hänger inte jag med, traditionen fanns ju där innan essensen även om den var splittrad, den är ju fortfarande splittrad förresten.

Hur ligger det till egentligen, det är inte essensen eller traditionen som gör konsten, utan det är essensens-tradition?

Sen har jag en fråga till, ursäkta min okunnighet: finns det inga andra försök till konst-definitioner än den ”essentiella” eller den institutionella som rönt framgångar?

Och sedan är du också snabb med ”Och den goda smaken, den flyttade allt med in i estetiken”. Den goda smaken finns också med i det mesta, men som du själv skriver det är inte längre saken. Samstämmighet ifråga om kvalitet i dagens konst betingas knappast av den goda smaken. Konsensus är något du finner inom alla verksamheter.

Harmonitanken i romantikens konst är inte politisk korrekthet utan en upplevelse av världens enhet, den som det skulle vara möjligt att uppfatta genom konsten.