Vilks.net

I Virserums konsthall hava de förälskelse och råknull. Hela sommaren sex. Men, minnens Nietzsche (se föregående): Konsten är skenhelig och lögnaktig. När den är som bäst.

Så är det nu inte i Virserum. Här har vi en högst medelmåttig utställning. En applåd kan man ändå kosta på sig. Som jag och Martin Schibli rekommenderat i vår alldeles utmärkta skrift ”Hur man blir samtidskonstnär på 3 dagar” är konsten beroende av att vinna uppmärksamhet. Och för att göra detta bör man satsa på våld, sex eller skadade djur. I det här fallet var det sex, och det fungerar alltid.

Vad kan då en sådan utställning vara till för? Ja, det handlar alltså om att synas när man befinner sig ute i det småländska mörkret och inte riktigt har pejling på vart den internationella konsten blåser sina vindar. Sex är bra i Småland ty där är det många som tycker illa vara om sådan vara. Och har man lite flax kan man t o m få ner DN och SvD. Och skulle det vara en dag som inte är som alla andra skulle man kunna kamma hem en översvallande recension. Men då får man nog förlita sig på att det är Jessica Kempe som kommer. Jag fattar inte vad som farit i henne, bättre än så kan hon faktiskt skriva ifrån sig (Läs själv). Men något kan man lära sig av detta om man är konstnär. En tunn utställning kan mirakulöst växa till sig med ett så enkelt knep som sex. Förstå att recensenten också bär på mjukdelar och därvid alltför lätt glömmer sitt kritiska uppdrag. Så svävar Kempe iväg i sinnliga drömmar, kanske fick hon behov av att demonstrera den frihet som ämnet fått sedan sexvallen sprängdes på 60-talet. För ungefär 35 år sedan arrangerade Folke Edwards en erotisk utställning på Lunds konsthall. Redan då kunde man konstatera att den blev mera populär än utskälld. Virserum kommer inte längre än till gladporr för intellekt’ella i samarbete med RFSU.

Rikard Ekholm i SvD sväljer inte det agnade betet utan nöjer sig med att konstatera att det varit fråga om en lokal provokation och att utställningen i övrigt är rätt ointressant. Han upptäcker att det inte finns så mycket att skriva om.

Ibland kan man komma hela vägen med sex i konsten

Institutionskritiken har sin historia. Vi har den första vågen som kommer med konceptkonsten på 1960- och 70-talen. Konceptkonstnärerna ifrågasatte konstinstitutionernas styrning av konsten; det ledde bland annat till att man drog ut och gjorde Landart. På 1980-talet kommer den andra vågen. Kritiken blir då mera ingående och tar upp flera faktorer, även sådant som inte direkt hör samman med konstinstitutionerna. Jag antar att de flesta känner väl till detta fenomen. Numera kan man säga att det ”hör till”, god konstnär är kritisk mot institutionerna och det är institutionerna glada för. Det kostar så lite.

Utvecklingen går framåt och det talas nu om den tredje vågen. Andrea Fraser skriver i Artforums septembernummer 2005 om From the Critique of Institutions to an Institution of Critique. Konsten skall bli en kritisk institution. Därmed är vägen öppen för ett nyttiggörande av konsten. Konsten skall visa samhället vägen. Denna väg blir, som man kan förvänta sig, kantad av seminarier som i vanlig ordning fylls av seminariehoppare.

NIFCA (Nordic Institute For Contemporary Art) som läggs ner med utgången av 2006 försvinner inte förrän det kastat sig ut i ett sådant seminarieprogram. I september kan intresserade ta del av ”Slowly learning to survive the desire to simplify: A symposium on critical documents” Och frågan som ställs är: ”What stories are not given space in today’s society and what are the alternative strategies for the production of images?”

Skall vi tro att detta är konstens duktiga framtid? Har man överhuvudtaget en publik utanför sina egna seminariebord? Inte för att det är fel att ställa kritiska frågor. Men det är välanpassat och vem bryr sig? En sak är att man vänt sig bort från konsten, den tycks inte längre intressant. Istället vill man göra något mera diskursivt vilket kan ge upphov till någon utställning med texter och kommentarer, några videor och en eller annan performance.

I ett sådant läge kan man känna behov av att kalla in estetikens verkliga bulldozer, Friedrich Nietzsche. Hans estetik är en verklig katastrof, men han tar sig fram och är inte tråkig. I de fåror han gräver dyker det trots allt upp sådant som är värt att fundera över. Konsten är lögn, sken, yta och fysik, tankar som han utvecklar i sin tidiga skrift Tragedins födelse men också i Den glada vetenskapen och i Bortom gott och ont.

Seminariehoppandet om konsten som kritisk institution skulle kunna innehålla en reell substans om det var underförstått att hela företaget var just lögn, sken, yta och fysik. Tyvärr lär det inte ligga till på det sättet. Här är det allvarsmän och allvarskvinnor som tar uppgiften på största allvar.

Vi har något här, skenbart framställt som skenbart, eller skenbarligen skenbart. Den gamle filosofen förde på ett förvirrat sätt, men med goda poänger, fram tanken att den genomförda lögnen, skenet är en verkligare bild av världen än den omsorgsfullt och diskursivt konstruerade filosofiska granskningen.

Se, ge inte upp hoppet, konsten har outnyttjade resurser.

Emellanåt blir estetikens bulldozer aktuell…

…och det handlar naturligtvis om Nietzsche

Den stora manifestationen av Picassos storhet som fram till i september äger rum i Madrid på Pradomuseet och i Reina Sofia kan inte lyckas med allt. Trots att uppgiften är överkomlig. Picasso är redan rankad som en mästare i de gamla mästarnas fotspår. Guernica är sedan länge allmängods och sevärdhet; det finns knappast några avvikande meningar. De talrika förstudierna till Guernica är daterade med en precision som tillrättalagd för konsthistorikerna.

Men allt man hittat på är inte övertygande. På Reina Sofia har man ställt Goyas Avrättning den 3 maj 1808 mot Guernica. Och den rankingen är väl rimlig. Men dessutom har man prövat att väga Manets Arkebuseringen av kejsar Maximilian mot Picassos Massakern i Korea. Där är det nog uppenbart att modernismens store hjälte drar det kortaste strået.

I Guernica har Picasso hållit sig otydlig, vilket är en avgörande vinst. I Massakern i Korea (1951) blir han småtråkigt illustrativ.

Manets Arkebusering av Maximilian (1868-69) är en långt intressantare bild. Med uppenbar nonchalans låter han exekutionspatrullen på alltför nära håll avfyra en väldig salva som omöjligen kan träffa den stackars kejsaren. Manet glider skickligt undan från illustrationen.

En klar 3 – 0 seger till Manet. Den gubben går inte.