Picassoutställningen i Madrid (som jag kommenterat i del 128 o 131) skapar långa köer skriver Alice Petrén för P1 kulturnytt Inte minst beroende på den omsorgsfulla säkerhetskontrollen som ingen kommer undan. Picasso skall alltså mäta sig med de gamla mästarna och hans utspel har bland annat bestått i att travestera sina föregångare. Velasquez Las Meninas har råkat ut för detta men knappast blivit överträffad. Picasso har sitt formmässiga varumärke och det är väl alltid roligt att se hur han vrider runt originalen och omvandlar dem till garanterad modernism.
För närvarande är det en stor affär i konstvärlden att sysselsätta sig med referenser till föregångare, men Picassos metod är inte längre särskilt intressant. Han kommer, ur vår synpunkt, fel på Velasquez. Las Meninas fick en särskild status när den behandlades av Foucault som en inledning till Les mots et les choses. Foucault menade sig i denna målning se ett nytt perspektiv, ett nytt episteme, representationens slut. Ja, de flesta känner väl till hur resonemanget brukar gå, betraktaren blir en central del av bilden även om betraktaren möjligen kan vara kungaparet som skymtar i spegeln. En mäktig attraktion är Las Meninas, så central att man gärna skulle vilja se filmen. För det mesta handlar idag om rörliga bilder, det kan till tider vara påfrestande att stå där med bildens oförmåga att skapa en tidsrymd. Madrid tillhandahåller möjligheten. Genom att vandra från Prado till Reina Sofia, och det är inte långt, kan man ta del av Eve Sussman (rankad 1.548) & The Rufus Corporation 89 segundos en el Alcázar, en video som alls inte är 89 sekunder utan betydligt längre. Filmen som visats under acklamation på Whitneybiennalen 2004, har hamnat där den hör hemma. En sådan film är oemotståndlig för den konstintresserade. Det händer inte så mycket, men publiken får se huvudpersonerna i övertygande kostymering förbereda sig och slutligen inta den scen som målningen visar. Man undanhålls inte att se Velasquez måla och det är nästan på gränsen (”o that face”, som Spike Johns muttrar).
Hur som helst är det ett bra exempel på vad man kan göra för att åstadkomma säker kvalitetskonst. Möjligheten att utveckla texter och resonemang är obegränsade och Velasques har äntligen blivit konstfilm. Ett gott hantverk, en bra placering och framgången sitter som en smäck utan att det egentligen sagts något. Det mesta har redan sagts och konstvärlden repeterar det gärna en gång till. Den tål att ses, även av den kritiske, för att sedan stilla glömmas.
Festföremålet från 1656
Eve Sussman & The Rufus Corporation
89 segundos en el Alcázar (video)
Pingback: Ambien onpine shop.