Vilks.net

Lars Vilks konstnären konceptualisten målaren skulptören

Arkiv för 2006, juli

Del 143:Svendsen och det institutionella

90 kommentarer

Lars Fr. H. Svendsen försöker förgäves finna en definition för filosofi i sin bok ”Vad är filosofi?”. Han gör ett försök med den institutionella teorin:

”Det kan vara frestande att gripa efter en variant av det institutionella konstbegrepp som återfinns i konstvetenskapen. En sådan teori om konsten har utvecklats av Arthur Danto och George Dickie och går i stora drag up på att konst är det som produceras av människor och tillskrivs status som konstverk som agerar å vissa konstinstitutioners vägnar. Överfört till filosofin skulle ett verk vara filosofiskt om det betraktas som filosofiskt av personer knutna till filosofiska institutioner som ger dem mandat att bestämma att något ska anses vara filosofi. I så fall borde jag, i kraft av att vara anställd forskare på en filosofisk institution vid ett universitet, kunna förklara vad som helst vara filosofi.”

Svendsen tycker inte att teorin är tillfredsställande: ”Det förefaller alltför godtyckligt att något skall anses vara filosofi bara för att någon säger att det är det. Vi måste kunna ange skäl till varför. Då blir frågan vilka dessa skäl kan vara.”

Det finns några olikheter mellan filosofi och konst. Filosofi är starkt knutet till formella institutioner och framträder huvudsakligen genom att filosoferna skriver artiklar i speciella tidskrifter eller publicerar böcker som sorteras under ”filosofi”. För att den verksamheten skall kännas igen som filosofi behövs ytterst sällan några skäl. Artiklarna och böckerna följer upp sådant som skrivits tidigare och liknar därför det man kan förvänta sig. Frågor som uppstår handlar om huruvida artikeln eller boken ger uttryck för ”god” filosofi, inte om det kan klassificeras som sådan.

Om Svendsen skulle pröva med något verkligt avvikande som

broom_street.jpg

en kvast, kan man förstå att han måste argumentera för synnerliga skäl. Men möjligheten för att kvasten skulle hamna i filosofihistorien är inte stor och ännu mindre är möjligheten att Svendsen skulle försöka sig på något sådant.

Den makt som en institutionsföreträdare har när det handlar om att göra något till filosofi är i praktiken starkt begränsad. Liksom i konsten.

Svårigheterna att hantera problem med den institutionella teorin hänger samman med att den stannat vid ett utkast. Det är inte lätt att avgöra vad som skall gälla. Om vi exempelvis tar det problem som Svendsen för fram, alltså att en enda person anser något vara filosofi (eller konst för den delen) kan detta mycket väl gå för sig förutsatt att denna person på något sätt kan representera filosofi- resp. konstvärlden. Anser Svendsen att en kvast är filosofi är han en dålig representant som uppenbarligen missförstått filosofin. Om han däremot skriver en artikel om ”The Problem of Scientific Realism” skulle allt vara i sin ordning (vi får anta att innehållet går i samma stil som titeln).

Och det går nog för sig att definiera filosofin med den institutionella teorin. En tillämpning av teorin skulle ge goda resultat angående vad som är filosofi för närvarande och dessutom för avsevärd tid bakåt. Förmodligen finns det svårigheter att komma fram till en startpunkt. I konsten är det betydligt enklare eftersom estetiken har sin Kant som grundare av konsttänkandet. Det är möjligt att man kunde använda Kant även som grundare av filosofin, men i den frågan är jag inte sakkunnig.

Publicerat av Lars Vilks

2006, 28 juli kl 16:29

Del 142: Kempe ser dubbelt

8 kommentarer

Jessica Kempe tycks ha kommit igång med den breda kritikerpenseln. Är det brist på idéer som får henne att återgå till traditionellt kritikersmörande? I varje fall tycks det bli allt tydligare att Kempe är en helhjärtad modernist och som sådan låter sina egna upplevelser bryta fram i små poetiska dammoln. Tydligt framträder denna åkomma när hon skriver om Rolf Hanssons målningar på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Recension i DN 24.7.

Inget ont om Rolf Hansson. Han är en traditionell och god målare. Uppenbarligen har Kempe behov av en sådan:

”Hus med måleri på. Och jag ser plötsligt dubbelt. För samtidigt som husen målas bort, ser det ut som om Rolf Hanson målade fram mentala husporträtt. Jag ser dem alla; det förlorade huset och det saknade. Det otrygga huset och det trygga, ateljén, tillhållet, bunkern. Huset som ett du och ett jag”.

Och hon tycks föreställa sig att hennes dubbelseende är en väsentlig upptäckt:

”Och med ens inträffar det säregna i Rolf Hansons bildvärld; växel¬seendet mellan ting som betyder och färgformer som föreställer sig själva.”

Väl är hon konsthistoriker med erfarenhet? Om något är välkänt och utbrett intill det banala är det just detta; något som kan kallas ett signum för modernismen. Tala om att braka genom öppna dörrar.

Kempe nöjer sig emellertid inte med detta. Hon vill ha mer, antagligen för att få utrymme för någon spirande ordkonvulsion. Först sätter hon ut armbågarna åt några mindre vetande kollegor:

”Eva Dandanelle i Kvällsposten (1/6) reducerar Rolf Hansons hus till strama ytor att kontrastera landskapet mot, tappar hon bort det existentiella temat i Hansons bildvärld. Det har många gjort. För nog betyder hans hus något långt mer än ”kultur mot natur” och ”ordnad” arkitektur ”oåtkomlig… för förvandlingarna runt omkring” (Peder Alton, DN 24/6.1998).”

Låt oss bara formulera den kitschframlockande satsen: ”Konstnären arbetar med det existentiella”. I det här fallet får man anta att konstnären skall vrida sig i inre ångest och olust – som en gång var ett stort ämne i konsten: Sökandet efter det kolossala Angst.

Den privata lyriken firar stora triumfer i denna recension:

”studsar små skuggor på trappstegen likt genomskinliga andeväsen. Här slutar huset och trappan i Rolf Hansons måleri. Sedan rycks underlaget bort. Som behövdes det inte längre. Nedstigningen ersätts av uppstigning. Lättar Rolf Hanson bara ankar? /…/ Där sjunger rött. Vitt dansar. Skuggorna lägger sig platta.”

hanson runtom hus III 95.jpg
Här ser Kempe både dubbelt och existentiellt
Rolf Hansson: Runtom hus III

Publicerat av Lars Vilks

2006, 25 juli kl 12:41

Del 141: Frågan om sig själv

2 kommentarer

Lars Fr. H. Svendsen, filosof vid universitetet i Bergen, har publicerat en intressant skrift ”Vad är filosofi?” (på svenska 2005). Svendsen har också gjort sig gällande inom konstteorin, t ex med boken ”Kunst” från 2000.

En hel del goda uppslag står att finna i denna skrift. Här är en liten uppvärmare. Svendsen skriver: ”Frågorna ’Vad är matematik?’, ’Vad är fysik?’ och ’Vad är biologi?’ är inte matematiska, fysikaliska respektive biologiska frågor. De är inga vetenskapliga frågor utan filosofiska. ’Vad är filosofi?’ är också en filosofisk fråga. Så sedd är filosofin den enda disciplin som har sig själv som objekt.”

Har den gode Svendsen inte glömt något? Det finns också disciplinen konsten. Och inget lär förhindra att frågan ”Vad är konst?” ställs – som konst. Frågan kan naturligtvis ställas utanför konsten, i estetiken, konstteorin eller konstvetenskapen. Men sedan konsten kommit dithän att allt kan vara konst kan även diskursiva framställningar bli konstnärligt material. Och inom ramen för det komplexa fältet ”forskningskonst” blir det en given femma.

Vi kan alltså komplettera Svendsens lista som nu kan utökas till två discipliner som kan ha sig själva som objekt: Filosofin och konsten. En intressant skillnad är att frågan ”Vad är konst?” och det som eventuellt följer på den i ett konstprojekt inte behöver vara tillförlitligt. När frågan om ”Vad är filosofi” ställs förutsätter man ett seriöst svar. Ett seriöst svar kan man också få i konsten (vi erinrar oss Joseph Kosuth och Art & Language som redan i slutet av 1960-talet genomförde sådana konstprojekt), men det är inte nödvändigt. Lita alltså aldrig på konsten utom ibland.

svendsen.jpg
Lars Fr. H. Svendsen

Publicerat av Lars Vilks

2006, 21 juli kl 19:26

Del 140: Uti Bottna kvaliteta de

Ingen kommentar

Bottna kulturfestival i Bohuslän har bland annat i dagarna tre avhållit seminarier om konstens kvalitet. Mikael van Reis har rapporterat om dessa ansträngningar i GP. Gott om kompetent folk har deltagit. Norges konsthövding Sune Nordgren har modererat, konstvetaren Dan Karlholm, intendenten Niclas Östlind och många andra fanns bland deltagarna.

Blev det något resultat? Man kan lugnt svara nej på den frågan. Skall man bestämma konstens kvalitet får man också bestämma sig för en given konstteori. Tyvärr är det så att konstvärlden håller sig med två på samma gång. Dels gäller den institutionella konstteorin. Som bekant meddelar den att det som konstvärlden betraktar som kvalitet är kvalitet. Och orsaken till att konstvärlden kan se något som kvalitet hänger samman med att något är tillräckligt nytt, intressant och i tiden relevant. Med den utgångspunkten kan man precisera kvalitetsbegreppet hur långt man önskar. Men det kan inte konstvärlden ty den kompletterar den institutionella teorin med den modernistiska som säger att det finns något i själva konstverket som på ett gåtfullt sätt strålar fram som kvalitet. Sålunda kan man diskutera ihjäl sig eftersom motsättningarna i de båda teorierna aldrig kan förenas.

Reis påpekar att konsthistorien sorterar ut mycket som man från början anser vara bra. Ja, det är en självklar ekonomi. Om så inte skedde skulle konsthistorien expandera över alla tänkbara gränser. Men han menar också att det ”finns en pågående omstrukturering av vad som kallas kanon eller tradition”. Som exempel framhåller han kvinnliga konstnärer som fått ta plats i kanon. Mycket mer än att man satt in en och annan sådan har väl inte skett. Det är svårt att finna något av dessa omstruktureringar. Kanon står alltjämt kvar som cementerad, kvinnliga konstnärer ändrar ingenting i strukturen.

Reis menar också att ”kvalitet hos konsten dels kan handla om egenskaper hos ett konstverk, dels om den diskussion som omgärdar verket och ger det aktualitet”. Så skriver man när man markerar konstvärldens dubbla teoriuppfattning. Han menar uppenbarligen att det finns något sådant som ett ”konstverk”. Termen ”konstverk” är av praktiska skäl mer eller mindre nödvändig att tillgripa när man talar om konst. Men man får ta i den med tång. Det finns egentligen inga konstverk eftersom (om man inte är modernist, för då finns det massor av konstverk) varje ”konstverk” är ett konstprojekt, alltså något som innehåller en uppsättning av aktiviteter, objekt, texter, diskurser osv. Den ”diskussion som omgärdar verket” kan inte skiljas från verket – och därför får man säga att det handlar om ett konstprojekt. Enbart i fantasin (eller inom ramen för modernismen) äger vi något sådant som ”konstverk”. Konst är något som blir tillskrivet en viss betydelse av konstvärlden och det kan vara vad som helst. Och tillskrivningen finns innan det tillskrivna objektet blir tillskrivet ytterligare något.

”Tänkvärt är att en konstnär aldrig tänker i termer av kvalitet” skriver Reis. Han har rätt i detta, kvalitetstanken finns i konstnärens ryggrad, så självklar att det bara blir ett hinder att försöka tänka sig fram till kvalitet. I varje fall i de avsnitt när något överraskande skall åstadkommas. Fram till den punkten är det en stor fördel att tänka i termer av kvalitet. Om man vill bli framgångsrik.

Något överraskande menar Reis att ”ingen konst görs för auktionsverken”. Jodå, det görs massor av konst för auktionsverken. Men då får vi tänka oss en konstnär som har en given marknad och som av högst rimliga skäl vill dra in lite slantar på redan vunna framgångar. Har man ingen marknad är det inte mycket idé att göra konst för auktionsverken.

ofili upperroom 99-02.jpg
Kvalitetskonst för 8 miljoner kr: Chris Ofili, The Upper Room 1999-2002

Publicerat av Lars Vilks

2006, 20 juli kl 00:13

Del 139:Just nu i Santa Fe och Sydney

11 kommentarer

Hur ser det ut i konsten just nu? Några biennaler tuffar på: Sydneybiennalen, Busanbiennalen och biennalen i Santa Fe. Busan kan man nog lägga till handlingarna, Sydney tycks handla om att på södra halvklotet göra en biennal som liknar en riktigt riktig biennal. För den skull är den inte dålig, men några överraskningar kommer tydligen inte därifrån. Santa Fe som sparkade igång den 9 juli och som fortsätter året ut har kanske lite mer indikation. Häng med på öppningen. Något tema finns inte, curator Klaus Ottmann har nöjt sig med ett citat av T S Eliot: ”Still Points of the Turning World”. Och så blev det en utställning med 13 soloartister i 13 rum. Ottmann ger alltså upp det vi brukar beskriva som biennalens mervärde; att den ger något utöver vad var och en av deltagarna presterar. Ett gemensamt uttryck för något i tiden eller vad det kan röra sig om. Det har blivit allt svårare att lyckas med detta som vi kan kalla för ”mervärdesfunktionen tema + tidsanda”. Ottmann har satsat på säkra hästar, valt ett antal konstnärer som han vet kommer att göra tillräckligt bra ifrån sig för att väcka intresse. Miroslaw Balka (numera 469:a i världen) har knutit papperskedjor som löper som girlanger genom hans rum i verket Shh. Plusvärdet kommer genom att han klippt samman dödsrunor från en lokal dagstidning. Jennifer Bartlett (2089) har fått utrymme för en av sina underfundiga textinstallationer. Fotografen Catherine Opie (346) ligger alltjämt bra till och är ett klokt val. Lite acceptabelt måleri hämtar Ottmann från Skottland i Peter Doig (235).

Alltså handlar det om intressanta konstnärer som ställer ut blandade karameller på samma plats. Naturligtvis är det inget fel i det. Frågan är dock hur mycket biennal det handlar om. Inget försök till skjuta fram några positioner eller att göra något reellt statement. God standard jämte någon rolig installation är vad konstälskaren bjuds på.

Allt svårare att komma fram med något trovärdigt tema. Sydney vippar på gränsen för det uthärdliga med sitt ”Zones of Contact”, ett mångkulturellt kommunicerande samhälle positivt verifierat genom konsten.

Den socialkritiska eran, som inleddes omkring 1993, är inte över än. Men den känns alltmer som en plikt. Konstnärerna blev till slut så politiskt korrekta att man fann för gott att injicera draget ”fantisera fritt lite mera”, vilket gett utslag under det senaste halvåret. Dock utan att på allvar slå genom, snarare har vi en utspädd socialsoppa där tröttheten gör att kritikerna inte ens förmår att kräva fifty-fifty i könsfördelningen. Mannen har kommit tillbaka som dominant på biennalen. Och ingen orkar längre påpeka detta.

Vi kan glädja oss åt framsteg. Konsten är numera tävlingsbar. Artfactslistan (som inte är perfekt, men tillräckligt bra för att övertyga oss om att rangordning är framtiden) har visat oss att konstnärerna kan positionsbestämmas. Ingen kommer undan och somliga är objektivt bättre än andra. Fortfarande vet vi inte exakt hur man förflyttar sig uppåt och neråt i denna eviga tävling, eftersom kartläggningen av de individuella nätverken ännu återstår att göra i detalj. Men det kommer och har konsten inte längre några hemligheter kvar.

balka paper chains.jpg
Miroslaw Balka tillverkar papperskedjor i Santa Fe Shh

bartlett the exact spot 04.jpg
Jennifer Bartlett The exact spot 2004

doig p ecole moderne 99.jpg
Peter Doig Ecole Moderne 1999

Publicerat av Lars Vilks

2006, 17 juli kl 19:43

Del 138: Svensktoppen

6 kommentarer

Det kan förefalla som om konstlivet har tagit semester. Men det finns siffror som talar om något helt annat. Vi konstaterar att juli 2006 är den hittills bästa manifestationen av svensk samtidskonst när det handlar om placeringar i världstoppen. Nästan genomgående har svenskarna klättrat med raska steg uppåt. Ibland med väldiga språng. Carl-Michael von Hausswolff har avancerat nästa 800 placeringar, Magnus Wallin nästan 900; förra månadens komet Jonas Dahlberg har gjort det nästan omöjliga, komet igen, nu med 1100 placeringar uppåt. Men överlägset största klättrare är Leif Elggren som skjutit fram sina positioner med 7 000 placeringar. Det är bara att applåderna. Håller man den här takten kan man snart vara bäst i Norden.

437 (531): 1. Ann-Sofie Sidén (1) +
674 (801): 2. Annika Larsson (3) +
738 (1059): 3. Henrik Håkansson (4) +
927 (1352): 4. Miriam Bäckström (6) +
938 (914): 5 Clay Ketter (2)
1120 (1910): 6 Carl Michael von Hausswolff (14) ++
1189 (1195): 7. Maria Friberg (5)
1403 (1597): 8. Maria Lindberg (12) +
1414 (2388): 9. Magnus Wallin (13) ++
1508 (2640): 10. Jonas Dahlberg (-) ++
1519 (1662): 11. Lars Nilsson (9) +
1532 (1428): 12. Matts Leiderstam (7) -
1594 (1569): 13. Tobias Bernstrup (8)
1663 (1559): 14. Annika von Hausswolff (10) -
2067 (9674): 15.Leif Elggren +++

swedish.jpg
Sverige har en femväppling bland de 1 000 bästa konstnärerna i världen.

Publicerat av Lars Vilks

2006, 16 juli kl 00:10

Del 137: Det avslagna sublima

En kommentar

Skall det sköna komma tillbaka? Får konsten vara vacker? Nej, det är nog kört. Konsten kan visserligen gärna vara vacker, men så har vi det där med aboutness. Vad handlar det om? Varför skall det vara vackert? Är det ett projekt om att problematisera det estetiska? Svårt att komma ifrån. Under en rätt avsevärd tidsperiod av modernismens historia kunde den rättvände alltid hävda att någonting som var radikalt avstickande också var vackert. Men det blev värre eftersom modernismen fick skruva upp sig för varje nytt ism-varv. Penslade Picasso någonsin vackert? Snarare var han och de andra uttrycksfulla. Och det är välkänt sedan Kant. Konsten kräver mer än ren skönhet, eftersom den hamnar i det dekorativa. Men med det uttrycksfulla är inte mycket sagt. Åtskilligt annat är uttrycksfullt utan att vara konst. Och vi är där vi ständigt hamnar: Konst är uttrycksfullt på ett särskilt sätt. Det är svårt att finna några konstnärer som på allvar ger sig hän åt det sköna. Turnerpristagaren Howard Hodgkin är på det hållet, men han målar på ramarna och vrider till sig ett aboutness.

Det finns lite mer i konstpåsen, vi har också det sublima som efter skönhetens nederlag har dykt upp på konstscenen med jämna mellanrum. Barnett Newman drog till med det och bidrog till kombinationen av sublimt och minimalistiskt. Och den siste i raden att försöka var Lyotard.

Kritikern Jerry Saltz vevar ytterligare ett varv när han skriver om två utställningar i New York, Klara Lidén och Justin Lowe. Efter ett sprinterlopp genom det sublimas historia påpekar han att en kopp kaffe med någon bekant numera slår ut Grand Canyon när det handlar om sublim upplevelse.

Det är inte lätt att hålla fast vid någon identitet för konsten när hela äventyret hamnat i den institutionella återvändsgränden. Går det att skaka liv i det sublima genom att låta den ta plats i den relationella estetiken som Saltz försöker?

Det sublima handlar alltså om att uppleva något absolut storslaget. Edmund Burke som är en pionjär i ämnet hade ett handfast grepp om saken. Stora objekt kan inte vara sköna, de blir sublima (förutsatt att de är tillräckligt stora). Så långt är det inget problem, korta barr, gran, långa, tall. Men att se något storslaget som påminner oss om universums övermäktiga krafter och gör oss medvetna om vår egen existens och möjlighet behöver inte förknippas med något bestämt. Med lite ansträngning går det även med en deklarationsblankett – istället för en vulkan i utbrott.

Så är vi där igen: Det får vara något särskilt med det sublima. En storslagen upplevelse av forsar, vidder eller solnedgångar är idag välkända turistfällor. Det sublima kommer ju inte utifrån utan inifrån. Och för att den skall ha någon plats i konsten får den tävla med turistpaketen. För att göra det, ja, det går inte att komma ifrån, får vi skjuta ett aboutness. Varför är den här vulkanen intressant? Har den ett ekologiskt perspektiv med sig, eller handlar det om migration?

Så Salz övertygar knappast. Hans sortering handlar mest om praktisk uppdelning. Det sublima blir för honom sådant som uppenbarligen inte har några direkta skönhetskvaliteter. Antingen det nu är Klara Lidén som slår sönder en cykel eller ett möte med några vänner.

Mahameru-volcano.jpg
Vulkanerna var bättre förr

volcanoright.JPG
Trädgårdsgrillen ”Volcano” överträffar vulkanen i sublimitet

hodgkinsmallthingbutmyown_85right.JPG
Howard Hodgkin med sin gimmick: ramen

liden klara bodies of society 06.jpg
Klara Lidén slår sönder en cykel Bodies of Society, 2006

Publicerat av Lars Vilks

2006, 13 juli kl 23:57

Hedgehogger no 6

Ingen kommentar

Man bör inte missa Hedgehogger no 6. Läs den här.

Avslöjandet: Konst och fotboll.

zidaneface2.jpg
Hemligheten avslöjad

Publicerat av Lars Vilks

2006, 12 juli kl 12:45

Publicerat i Projekt

Del 136: Den offentliga konstens olidliga lätthet

6 kommentarer

Den har kommit, Statens konstråds katalog nr 35 med översikt av fjolårets offentliga konstproduktioner. Skribenterna är många och deras uppgift är att framhäva alla tänkbara positiva sidor av konstverken. De kritiska inläggen riktas till ett svåråtkomligt allmänt, det är t ex inte bra med ”hierarkier”. Men sådant är idag allmängods för varje skribent. Har man inte katalogen kan man se på nätet.

Lotta Jonson (som är chefredaktör på Form) skriver ”Om fyra konstverk i glas”, och utnyttjar sina spalter till att diskutera konsthierarkin. Hon fäller det lätt egendomliga yttrandet ”Saker som används varje dag kallas sällan konst”. Nåväl, museerna brukar vara stängda på måndagar så det kanske är riktigt. Uttalandet är inledningen till att dra några varv på det kära temat konst och konsthantverk. ”Glas exempelvis är fortfarande suspekt i vissa konstsammanhang”. Jo, tacka för det, glas är fullt av referenser och betydelser. Snarare det än Jonsons egen förklaring ”för vackert och för simpelt”. Nu skall man komma ihåg att idag är allting konstnärliga material. Vare sig det handlar om sopor, kronofogdar, billiga plastprylar eller ett komplett etnologiskt museum. Varför glaset skulle ha en särställning är svårt att förstå. Det enda som har en särställning i konsten är fortfarande målarfärgen, men den har förlorat mycket av sin höghet. Förtjusande naivt kvittrar Jonson avslutningsvis ”Kanske, kanske håller hierarkierna på att upplösas.” Svaret är nej. Och det beror på att det inte finns den ringaste anledning till att upplösa de två skilda marknaderna konst och konsthantverk.

Ann Edholm har producerat en målning (Transire) i Helsingborgs tingsrätt (Där har jag dömts; det hade varit trevligare att dömas intill ett offentligt konstverk). Lite egendomligt är det att finna Tom Sandqvist, hennes sambo, som entusiastisk skribent. Personligen menar jag att det nog kan gå för sig, Konstrådets texter är jubelföreställningar. Dessvärre tycks han sakna distans till sitt nära ämne: ”Transire kan också upplevas som något av den svenska samtidskonstens hittills mest storstilade sammanfattning av en lång rad avgörande tematiska och konstnärliga impulser i ett anmärkningsvärt konsekvent konstnärskap.” Skall vi förvänta oss att han vid nästa skrivtillfälle byter ut ”svenska” mot ”internationella”? I sanningens namn får man nog erkänna att Ann Edholm är den som ständigt överskrider (”transire” har den betydelsen) utan att någonsin göra det. Ingen skugga bör dock falla över det hon gör, hennes design är övertygande och intagande, men den skrider inte precis över några gränser.

Katalog 35 påstås också ”ta upp ett brännande och viktigt område” genom Kajsa Ravins artikel om konstpedagogik ”Som man ropar får man svar. Om kommunikation kring konst på 2000-talet”. Jag är verkligen intresserad av konstpedagogik och jag hyste en liten förhoppning när jag bläddrade fram till sidan 155. Men det var tyvärr just så illa som jag fruktade. Det är väl konstpedagogikens eländiga arv som ständigt förbittrar dess tillvaro. En sentimental sörja. ”I konstvärlden ligger man efter i uppdateringen av synen på kunskap”. Jaha, vilken konstvärld kan det rör sig om? Är det Documenta 12 som avses? ” Vem definierar och tar initiativet till den kommunikationsprocess som äger rum?” Ja, det kommer från det som gäller. Det som gäller finner man på biennalerna eller på Artfacts. Så har vi dessutom kvarsittarna som ofta sitter ute i de små museerna och drömmer om en renässans för modernismen. Men de är naturligtvis chanslösa. ”Konstpedagogen kan upprepa eller iscensätta relationella verk i ett pedagogiskt sammanhang”. Kanske kan de göra så, men vem bryr sig? Relationell konst hamnar på biennalerna och där hamnar inte pedagogerna. Och det hjälper inte att klaga. ”borde det löna sig för konstinstitutionerna att synliggöra sina värden och värderingar.” Förtjusande naivt och sentimentalt. Igen: det som gäller är biennalkulturen med den internationella samtidskonsten, socialkritiken. En och annan efterbliven kan kanske lufta sin modernistiska dröm, men det är klokast att hålla käften. Publiken skall lära sig att bli mer avancerad, men det är inte bra att tala om detta för publiken eller ens för bidragsgivarna eller för konstvärlden. Kajsa Ravin, förstå att de som har kunskap vet att inte alla vet och att det är olämpligt att tala om det som är oundvikligt. Konstvärldens värderingar som manifesteras varje timme med artfacts uppdateringar, är det som gäller. Inte är det vacker, allting handlar om nätverk och kontakter. Alla medel är tillåtna. Konstpedagogerna har bara att anpassa sig. Eller skaka av sig sin sentimentalitet.

Lösningen på problemet är enkel. Konst kan anpassas till nästan allting och den är säljbar på alla nivåer. Det som förhindrar att man genomför detta är den envisa tron på konstens värde i sig. Det tycks orubbligt.

Ingen särskilt uppmuntrande läsning tvingas jag tillstå om Katalog 35. Nästan allt som dyker upp i dessa vackra skrifter kommer snabbt att vandra ut ur konsthistorien. Det sker sällan något i den offentliga konsten.

Duchamp_LargeGlass15-23.jpg
Det finns betydande glas i konsten, t ex Duchamps ”Stora glaset” 1915-23

Publicerat av Lars Vilks

2006, 11 juli kl 22:23

Del 135: Las Meninas

En kommentar

Picassoutställningen i Madrid (som jag kommenterat i del 128 o 131) skapar långa köer skriver Alice Petrén för P1 kulturnytt Inte minst beroende på den omsorgsfulla säkerhetskontrollen som ingen kommer undan. Picasso skall alltså mäta sig med de gamla mästarna och hans utspel har bland annat bestått i att travestera sina föregångare. Velasquez Las Meninas har råkat ut för detta men knappast blivit överträffad. Picasso har sitt formmässiga varumärke och det är väl alltid roligt att se hur han vrider runt originalen och omvandlar dem till garanterad modernism.

För närvarande är det en stor affär i konstvärlden att sysselsätta sig med referenser till föregångare, men Picassos metod är inte längre särskilt intressant. Han kommer, ur vår synpunkt, fel på Velasquez. Las Meninas fick en särskild status när den behandlades av Foucault som en inledning till Les mots et les choses. Foucault menade sig i denna målning se ett nytt perspektiv, ett nytt episteme, representationens slut. Ja, de flesta känner väl till hur resonemanget brukar gå, betraktaren blir en central del av bilden även om betraktaren möjligen kan vara kungaparet som skymtar i spegeln. En mäktig attraktion är Las Meninas, så central att man gärna skulle vilja se filmen. För det mesta handlar idag om rörliga bilder, det kan till tider vara påfrestande att stå där med bildens oförmåga att skapa en tidsrymd. Madrid tillhandahåller möjligheten. Genom att vandra från Prado till Reina Sofia, och det är inte långt, kan man ta del av Eve Sussman (rankad 1.548) & The Rufus Corporation 89 segundos en el Alcázar, en video som alls inte är 89 sekunder utan betydligt längre. Filmen som visats under acklamation på Whitneybiennalen 2004, har hamnat där den hör hemma. En sådan film är oemotståndlig för den konstintresserade. Det händer inte så mycket, men publiken får se huvudpersonerna i övertygande kostymering förbereda sig och slutligen inta den scen som målningen visar. Man undanhålls inte att se Velasquez måla och det är nästan på gränsen (”o that face”, som Spike Johns muttrar).

Hur som helst är det ett bra exempel på vad man kan göra för att åstadkomma säker kvalitetskonst. Möjligheten att utveckla texter och resonemang är obegränsade och Velasques har äntligen blivit konstfilm. Ett gott hantverk, en bra placering och framgången sitter som en smäck utan att det egentligen sagts något. Det mesta har redan sagts och konstvärlden repeterar det gärna en gång till. Den tål att ses, även av den kritiske, för att sedan stilla glömmas.

menin2.gif
Festföremålet från 1656

picasso meninas.jpg Picassos modernistiska varumärke från 1957

sussman eve 89 sekunder alc 03.jpg
Eve Sussman & The Rufus Corporation
89 segundos en el Alcázar (video)

Publicerat av Lars Vilks

2006, 9 juli kl 23:51

Konst bloggar