Del 101: Det särskilda konstmötet

Den 1 april skrev (nog inget aprilskämt) Jessica Kempe i DN om senaste numret av Paletten, vilket fått en ingående behandling på dessa sidor. Ett par synpunkter som hon lägger fram kan vara värda att se lite närmare på. Kempe konstaterar att Paletten tar sin utgångspunkt i den institutionella konstteorin: ”…konst är det som konstvärlden anser vara konst. Förr formulerad i teorin om att konsten blir till i betraktarens öga.” Så enkelt är det inte. Teorin om betraktarens öga faller väl in i en modernistisk konstsyn, den institutionella teorin behöver inte ens ett öga. Det som kallas för konst är konst, det är en ren sorteringsåtgärd.

Sedan vill hon hjälpa Fred Andersson som har svårigheter med samtidskonstens relativism:

Om man däremot antar att det i mötet mellan bild och betraktare uppstår något outbytbart tredje då faller Fred Anderssons slutsatser. Man behöver inte räknas till essentialisterna för att med språk- och subjektivitetsteorin och den neuroestetiska forskningen undra över konstverket som självständig part i den visuella kommunikationsprocessen.

Neuroestetiken, språk- och subjektivitetsteorier hjälper inte stort, den som lutar sig mot dessa faller obönhörligen ner i essentialismen. Redan innan man startar har man i dessa teorier tagit för givet vad konst är för något; något visuellt eller annan sinnlig erfarenhet. Och samtidigt är det inte vilken sinnlig erfarenhet som helst, den blir alltid obestämbart särskild. Detta särskilda brukar uttalas, som hos Kempe, med att åberopa mötet. Emellertid är all kommunikation möte och det blir därför lite för många möten som kommer till stånd. Så är vi där igen, det handlar, lätt understucket, om ett särskilt möte vilket inte kan förklaras utan måste upplevas. Efter ett litet varv av diffusa tankegångar står vi kvar med essentialismens trossatser. Kempe är uppenbarligen modernist, frågan är om hon skall beskrivas som hel- eller halvmodernist. Helmodernisten tror alltid på konsten, medan halvmodernisten tror på konsten ibland.


Här ser vi ett typiskt konstmöte, betraktarna får ta del av något outbytbart tredje när de möter A. J. Gros Napoleon vid Arcole (1796-97) väl förmedlat av en flink pedagog.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

6 svar på Del 101: Det särskilda konstmötet

  1. Fred Andersson skriver:

    OK, men vilken sorts modernist är i så fall jag?

    /Fred Andersson

  2. Lars skriver:

    Hej Fred, tack för en intelligent kommentar. Det är inte ironiskt sagt. Ofrånkomligen är konstvärldens samtliga medlemmar infekterade av modernismen. Frågan är i vilken grad. Det som jag kommenterar ovan är ett svårt fall som vi kan beskriva som ”religiös med vissa ateistiska ståndpunkter” medan din postion kan ringas in med ”ateist med vissa religiösa benägenheter”.

  3. Fred Andersson skriver:

    Hm. Jo. Jag har haft en svårighet att helt och hållet ansluta mig till den ena eller andra världsbilden, kanske därför att jag har ängslats över att blixten i form av ”sanningen” förr eller senare kommer att slå ner och få allt jag tidigare tänkt att framstå som förfelat. Fast jag har antagligen oroat mig i onödan, för något sådant har aldrig hänt. Skall vi tala om den ateist jag är i rent bokstavlig bemärkelse (a-deus), så har jag aldrig hur jag än ansträngt mig kunnat förnimma närvaron av någon annan realitet än den här och nu. Inga blixtnedslag, med andra ord. Här föreligger det inte ens några ”religiösa benägenheter”, för jag har inget behov av någon annan realitet än den sociala och jag skiter fullständigt i vad som händer efter döden. Jag kommer från en rå miljö där man ber Gud dra åt helvete (och där inget är mer föraktligt än att prata om sig själv, vilket jag visst ändå gör hela tiden). Religion, har jag lärt mig, än en sjukdom som bör kureras. Och moral, har jag också lärt mig, är en fråga om praktiskt förnuft.

    När det gäller konsten är det svårare. Konsten är en aspekt av den sociala verkligheten, och jag förkastar alla ansatser till att återföra den på neurologiska processer (vilket verkar vara ett alternativ för Kempe) eller utomvärldsliga entiteter. Men det har väl framgått med ganska stor tydlighet att jag inte kan nöja mig med enbart utpekandet av något som konst. Här har jag sökt mig tillbaka till Kant, och jag tror inte alls att det är produktivt att, som du Lars, behandla Kants utsagor som ”gamla legender”. Kärnfrågan är att läsningen av Kant aktualiserar en funktion (som del av den sociala verkligheten) som inte kan reduceras till vare sig det relativa ”det anses” eller det subjektiva ”jag tycker”. Denna funktion är som bekant omdömet. Om jag har en ”religiös benägenhet” ligger den i så fall i detta: i tron på omdömet som en verklig, formativ faktor. Detta har jag vidare formulerat som inte enbart en estetisk, utan i grunden en social fråga.

    Nå, här kvarstår ändå en tro, det vill säga tron på det sociala (inte nödvändigtvis tron på ”människan”, men helt säkert på det samhälle ”hon” formar). Jag har redan sagt det, alldeles nyss: ”konsten som en aspekt av den sociala verkligheten”. Nå, undrar Lars Vilks, är inte detta bara FA:s sätt att bluddra bort den religiöst benägna tron på konsten genom att döpa om den till tron på det sociala? Jag ska föregripa detta och säga: jag tror inte alls på konsten. Man kan inte ”tro” på något som faktiskt finns (som social praktik). Däremot kan man tro på det sociala, för ”det sociala” som rent värde finns naturligtvis inte. Det är orealiserat, och just därför utgör det livets mening.

  4. Lars skriver:

    Kant ja, jovars, jag har inget emot konceptet omdömet, men frågan är var konsten kommer in. När man skall dra samman Kant med konsten uppstår en rad i praktiken oöverstigliga bekymmer. Kan talar om estetiken och inte om konsten, och hans resonemang äger rum i ett förstadium till det som senare utvecklas till ett modernt konstbegrepp. Omdömet blir också problematiskt i det här sammanhanget eftersom det är med det vi skall uppfatta estetikens egentliga budskap, en aning om den grundläggande harmonin i världen. Och sedan den svårsmälta tanken att den högre estetiken uppstår genom friktionen mellan inbillningskraften och den hårt arbetande kunskapsförmågan.

    Men långt värre är att efterföljarna tar för sig av de möjligheter de tycker sig finna genom Kant. De överskrider alla gränser för vad Kant skulle kalla för anständiga och gör konsten till något helt annat. Därför går det inte att finna särskilt mycket av den moderna föreställningen om konsten hos Kant.

    Sedan är jag inte fullt övertygad om att du kommer att hålla dig till den lågmälda ram som du presenterar i din kommentar. Med Lindes hjälpt är det alltför lätt att tillåta små innerliga samtal och möten att uppstå som poetiska begivenheter vilka snabbt kan accelerera upp i en rymd av högstämdhet: det finns något där – i konsten. Som vill mig något etc etc

  5. Fred Andersson skriver:

    Hej Lars:

    Intressant svar, fast också väntat. Jag vill inte lansera Kant som universallösning (eller mig själv som kantian) men jag tycker det är intressant hur hans teser ständigt verkar ha genererat tolkningar långt bortom vad han själv kan ha menat. Du pekar på hur det kantianska arvet förfuskades av de tyska romantikerna, bland andra. Jag kan inte annat än instämma. Dock tror jag att du själv har bidragit till den bristande förståelsen genom att alltför lättvindligt klistra etiketten ”essentialism” på de mest olikartade tankeströmningar (och samma sak med ”anti-essentialismen”).

    Vad gäller vår gamla debatt om Kants roll som konstens uppfinnare verkar det nu som om du motsäger dig själv. Du börjar alltså med att antyda att jag är ”halvmodernist” eftersom jag estetiskt är ”ateist med vissa religiösa benägenheter”. Jag svarar att det ”religiösa” i så fall ligger i en tro på det sociala, med andra ord en tro på konsten som något utöver marknaden. Detta har jag väl uttryckt tydligt nog i min artikel ”Relativismen som maktutövning” i Paletten. Ditt svar på detta (det senaste) verkar innebära att jag i så fall inte har något att hämta hos Kant, eftersom det inte går att, som du säger, ”finna särskilt mycket av den moderna föreställningen om konsten hos Kant”. Lustigt. Åtminstone med tanke på att du på sidan 43 i ”Det konstnärliga uppdraget” (1999) skriver att Kant upprättar idén om, citat, ”konsten som ett högre själsligt och särskilt uttryck, det moderna konstbegreppets fundament”. Jag vill inte märka ord, men en viss konsekvens kan vara nyttig även bland sådana som oss.

    För övrigt verkar din premiss som vanligt vara att jag är ”essentialist” (eller ”religiös”), att jag med andra ord försvarar ”den moderna föreställningen om konsten”, och att jag därmed blandar bort korten genom att blanda in Kant. Men om premissen är felaktig? Då faller konklusionen.

    Angående ”lågmäld ram” vet jag inte om jag vill nöja mig med att vara lågmäld längre. Den som följt mig som skribent i SvD och nu läser min Paletten-artikel ser en gradvis utveckling mot en mer politisk ton. Och den är knappast i enlighet med min tidnings politiska färg. Märkligt nog har ingen enda kommentator, inte heller du själv, uppmärksammat detta. Kanske är jag fortfarande för lågmäld. Kanske är tiden ännu inte mogen. Kanske kan man inte ta till sig att det påstått progressiva också kan vara repressivt. Kanske dags att skrika högt om konstlivets uteslutningsmekanismer?

  6. Lars skriver:

    Tack igen Fred för att du tagit dig tid att svara.

    Nå problemet med essentialismen är att den som håller på den menar att konsten finns i sig, i alla kulturer och under alla epoker. Om man inte tror på det är man inte essentialist men det kostar den traditionella konsthistorien något som verkar vara för högt pris för de flesta. Självfallet kan man svaja lite mitt emellan och visa mer benägenhet mot ena eller andra hållet.

    Strängt taget hade Kant inte Konsten i vår mening. Men hans ansträngningar visade sig vara något som framgångsrikt lade grunden till den. Konsekvensen var att han gav den högdiskursens status, men det krävdes en generation till innan saken var biff och konsumerbar. Det är inte alldeles enkelt att beskriva den processen och vara helt konsekvent: När finns konsten och när finns den inte? Äventyret börjar i varje fall på allvar med Kant och sedan blir det fart på skapandet av den moderna föreställningen om Konsten.

    Konstens tillkomst sker genom retroaktiv tillämpning vilket är förrädiskt eftersom det då verkar som man kan bevisa att det man påstår om Konsten alltid har funnits. Detta är konstvärldens besvärliga dilemma. Det är tungt att ge upp en så ärorik historia om det förflutna.

    Lågmälde Fred är kanske inte den riktiga benämningen. Svårigheten är att märkas och att få en plats i en konstteoretisk debatt. Någon sådan ser vi inte skymten av. Det är alltjämt ett öde land.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.