Del 100: Copycat copyright

Copyrightfrågan angående konstnären Markus Andersson/Dorinel Marc på Modernautställningen går vidare. Fotograf Lemberg vill inte ge sig utan siktar på en civilrättslig process (DN 30 mars).

Oavsett vad man anser om Markus Anderrsons målningar är saken intressant för konstens del och det finns all anledning att försvara rättigheterna att återanvända och citera bilder. Lemberg bör förlora med råge. När ett foto övergår i en annan teknik som i det här exemplet, måleri, sker under alla omständigheter en kraftig förändring. Det är den lättaste utvägen för domstolen, men inte den intressantaste. Konstnärens intention spelar en stor roll vid bedömningen. Uppenbart är att sammanhanget i det här fallet är helt annorlunda.

För den fåkunnige är det lätt att stirra sig blind på yttre likheter. Därför kan det vara på sin plats att erinra om ett av de grövsta splagiaten som gjorts i modern tid. Jag tänker på Sherrie Levines appropriering av Walker Evans fotografier från 1930-talet. Året var 1979 och den till synes enkla manövern förlänade Levine en världsberömmelse. Levine är inte längre en särdeles aktuell konstnär, men hon står sig hyggligt i konkurrensen med att just nu hålla en plats 249 på artfacts.

Levines Walker Evans är alltså exakt samma bilder som originalen. Skillnaden är inte synlig men framkommer naturligtvis i diskursen. Levine framhävde att allt var redan gjort och att varje gest kunde ses som en imitation. Men intentionerna kan förändras. Det finns flera skrivningar om hur Levine skall läsas, ett av de vanligaste är det kvinnliga perspektivet. En kvinna är upphovsman till bilderna (även om de är tagna rakt av) och det skänker bilden en annan betydelse, inte Walker Evans manliga blick utan Sherrie Levines kvinnliga. Levine har också, liksom många andra vid denna postmoderna tidpunkt, Jorge Luis Borges berättelse ”Peirre Menard, Author of the Quixote”, som handlar om en man som skriver av några kapitel av Cervantes roman men i en annan tid och med en annan intention. Det blir något annat. För en mindre sofistikerad betraktare kan sådana grepp förefalla som djupt suspekta för att inte säga gränsande till lurendrejeri. Men om verket kan ges en seriös bekräftelse är det inte mycket att bråka om. Där kan konstvärlden visa sin makt att kunna bestämma något.

Ingenting hindrar att approprieringen kan upprepas i ytterligare led om någon så skulle önska. Och det har också skett i det här fallet. År 2001 utförde Michael Mandiberg AfterSherrieLevine, då han skannade Levines bilder och därefter presenterade dem som sina konstverk. Gesten kan förefalla tröttsam, men dels handlar det om att en sådan sak låter sig göras och dels rör det sig om ett ganska intressant tillägg. Mandiberg erbjuder gratis kopior av ”sina” fotografier. Var och en som önskar kan gå in på hans hemsida och ladda ner högupplösta bilder av WalkerEvansSherrieLevineMichaelMandiberg. Pröva själv här.

Lemberg får nog titta i månen efter framgång med sin eventuella process.


Walker Evans, Sherrie Levine, Michael Mandiberg (1936, 1979, 2001)

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Var god svara på följande * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.