Vilks.net

En salig blandning

Senaste numret av Paletten 262-263 ägnar sig åt frågan ”Vad är konst?”. Konstteorin behöver onekligen få ett litet uppsving. Men kommer man någonvart i detta tidskriftsnummer? Nej, det vill sig inte. Däremot bekräftas det som jag otaliga gånger påpekat. Konstvärlden – och Paletten är självfallet en del av den – accepterar den institutionella teorin som giltig men endast med villkoret att även den gamla essentialismen också gäller.

Kristoffer Arvidsson formulerar det utan omsvep: dagens globaliserade konstbegrepp är ett annat än antikens och renässansens, men det befinner sig i rakt nedstigande led från Vitruvius, Alberti, Leonardo och Vasari.

En liten reduktion är det ändå fråga om. Han nämner inte grottmålarna, inte heller Egypten eller Mesopotamien. Konsten börjar sålunda i antiken. I stora drag är det alltså fråga om det gamla vanliga. Jag skall inte dra kritiken av detta envisa fasthållande av den heliga konsthistorien, men man kan tillåta sig att ställa frågan: När började man konstruera konsthistorien från antiken till nutiden? Var det inte när man fått ihop ett modernt konstbegrepp? Att leta efter något annat konstbegrepp lönar sig inte. Om man ändå envisas kommer man att finna att praktiskt taget varje mänsklig verksamhet är en eller annan konst.

En liten intressant klurighet som Arvidsson uppehåller sig vid kan vara värd en granskning:

Fortfarande uppfattas konst som ”vidgar konstbegreppet” som per definition intressant. Det paradoxala är att det samtidigt påstås att allt idag kan bli konst. Den fråga som då inställer sig är hur man kan vidga ett begrepp som redan förmår innefatta allt.

Ja, det är inte så märkvärdigt. Allt kan bli konst, men ytterst lite av världen är det. Att vidga konstbegreppet är smärtsamt. Debatten kring Muhammedteckningarna är ett bra exempel. Inget problem att tilldela Muhammedteckningarna status som konst. Men konstnärerna gjorde det inte, eftersom detta uppfattades som en smärtsam gräns att överskrida. Enklare att följa samtidskonstens standardiserade rutiner för överskridande, eller åtminstone ”utmana vår syn på”. Och objekten är numera genomgående ”kön, klass, ras, hierarkier”.

Arvidsson skriver vidare: Situationen har blivit omvänd mot vad den var för lite er än ett århundrade sedan, då ett objekt gavs status som konst i den mån det följde traditionens koder, inte som idag, i den mån det bryter med dem.

Jag har svårt att följa det här. För lite mer än ett århundrade var ismerna redan igång och kravet på ett ständigt uppror mot den rådande normen var redan självklart. På den punkten har konsten inte förändrats. Vad som dock har förändrats är hastighet och volym. Eftersom konstens aktivitet är febril och vi praktiskt taget varje vecka skall ta ställning till en ny biennal är kravet på förnyelse långt förbi det möjliga. Det reder sig ändå, eftersom det, som sagt, finns standardiserade innovationer. Traditionen, som Arvidsson tycks efterlysa, är starkare än någonsin. Biennalerna har skapat sin egen biennaltradition och konstnärerna och curatorerna, liksom övriga aktörer, följer den utan alltför högljudda protester. Typisk biennalkonst, typisk teknik och framför allt typisk socialkritik.

Låt mig formulera saken så här: Allt är tillåtet men ingen gör det.

Ben Vautier under arbete med att göra allting till konst.

Ben Vautier har gjort tappra försök att göra allt till konst. Hans yttersta ansträngning torde vara när han utnämnde allt till konst: tout est art. Teoretiskt sett skulle konsten därmed vara avslutad. Ja, måhända skall man tillfoga en liten uppdatering: Allt som är nu är konst och därtill är också allting konst som tillkommer i framtiden därjämte allt som varit. På så sätt får den totala existens status som konst. Och det hjälper naturligtvis inte det minsta. Ingen konstnär kan hindra att allting, utöver att vara konst, också är allting annat. Fotboll är fotboll och en öl är en öl. Om det någon gång är så att konstaspekten i ett objekt blir stark, kan vi utgå ifrån att den snart försvagas.

Man skall se upp med uttrycket ”status som konst”. Status betyder inte någon som helst kvalitet utan enbart klassificering. Det vill säga om man menar att den institutionella konstteorin är giltig. I den gamla, essentiella teorin är ”status som konst” detsamma som kvalitet, något påstås äga ett påtagligt andligt värde. När konstvärlden envisas med att hålla sig med båda teorierna samtidigt får den vad den förtjänar: en salig blandning.

Svensklistan i mars 2006

Svenska samtidskonstnärer med internationell karriär är en tämligen stabil grupp. Ann-Sofi Sidén tecknar sig alltmer självklart som den överlägsna stjärnan på denna front. Och frågan är om fyrklövern med Sidén, Annika Larsson, Clay Ketter och Henrik Håkansson går att rubba. För övrigt konstaterar vi att Miriam Bäckström fortsätter att klättra; Maria Friberg och Annika Ström har båda avancerat nästan 400 placeringar. Lars Nilsson och Annika von Hausswolff har också skjutit fram sina positioner. Asterisken visar vilka konstnärer som deltar i den pågående Modernautställningen.

1. Ann-Sofi Sidén 520 (534)
2. Annika Larsson* 783 (742)
3. Clay Ketter 818 (765)
4. Henrik Håkansson 870 (845)
5. Miriam Bäckström* 1265 (1654)
6. Maria Friberg 1273 (1667)
7. Tobias Bernstrup 1441 (1376)
8. Lars Nilsson 1774 (2117)
9. Annika Ström 1797 (2185)
10. Annika von Hausswolff* 2150
11. Magnus Wallin* 2213 (2089)
12. Carl Michael von Hausswolff 2222 (2183)

Man kan också konstatera att Sverige ligger steget efter sina grannländer. Danmark har Olafur Eliasson på 31 plats, Finland Eija-Liisa Ahtila på 234, Danmark och Norge delar på Elmgreen och Dragset på plats 284.

Olafur Eliassons kurva på Artfacts. Den visar vad man kan kalla för den perfekta karriärstegen. Först uppmärksammade utställningar på rätt platser och allt högre placeringar på listan. Därefter slår reklamvärdet av dessa framgångar genom i försäljningspriserna.

Peace Tower, Deleuze och Dammsugarkastet

Det efterhand välkända Peace Tower på årets Whitneybiennal har även fått en av upphovsmännen, Mark di Suvero, att ställa frågan: If the Peace Tower didn’t work in 1968 why will it work now?

Rakt och enkelt, frågan behöver inte besvaras. Vi får en remake i dubbel bemärkelse, en rekonstruktion av själva tornet och de medverkande – och en rekonstruktion av den totalt uteblivna effekten. För att hela projektet inte skall förgiftas av remakens formella cynism är det nödvändigt att det ingår en helhjärtad postironiker. Och det gör det i Rirkrit Tiravanija, vilket i sin tur gör remaken ännu mera fullständig, för antagligen hade man vissa förhoppningar 1968.

Peace Tower 1968 och 2006

”Composition, composition is the sole definition of art.” Det skriver Deleuze och Guattari i What is Philosophy? Och fortsätter: ”Composition is aesthetic, and what is not composed is not a work of art. However, technical compositon, the work of the material that often calls on science (mathematics, physics, chemistry, anatomy), is not to be confused with aesthetic composition, which is the work of sensation.” Därmed åsidosätter författarna å det grövsta den institutionella konstteorin. Intressant ändå, eftersom varje realdefinition är en utmaning för konstnären. Uppgiften att pröva en sådan definitions giltighet är lockande och består i att åstadkomma något som inte för plats inom den. Konstnären skall alltså åstadkomma något med förnimmelserna som kompositionsmaterial. Ja, det verkar väl lätt det här. Konstnären kan säkert utgå från förnimmelser – eller från något annat. Filosofer lyckas sällan med konsten, deras uppgift är att förmedla status till något som lever sitt eget liv i konstvärlden. Är Peace Tower en komposition av förnimmelser? Knappast, om inte allt annat också är ett resultat av förnimmelser.

Avslutningsvis kan vi pröva filosofernas definitionsansträngning på ett just nu helt omöjligt verk Dammsugarkastet. Verket utfördes i slutet av 1970-talet, men man kan ändå inte säga att det blev gjort som verk vid det tillfället. Konceptionen ägde istället rum i början av 2000-talet eller kanske inte förrän nu eftersom verkets tyngdpunkter och innehåll har fortsatt att omgestaltas. Måhända kan man tala om en blandning av remake och process. Se teckningen:

Dammsugarkastet, teckning av Vilks 2006

Konstnär Vilks har i nattens mörker begivit sig till en enslig strand. Där slungar han en gammal dammsugare i vattnet. Ovan konstnären ser vi Karlavagnen och här, fast inte vid själva händelsen, kommer konstnären i tanke om De scintillations sitôt le septuor (”septettens blinkningar) som Mallarmé skriver i sonetten Ses purs ongles (”Sina rena naglar”). Konstnären ser plötsligt sig själv som den som skall ösa tårar ur Styx, den som vi må identifiera som Orfeus utan sitt alldeles speciella instrument, uppfunnet av Mallarmé, ptyx, det instrument som är avbildat till höger. De tre stjärnorna i Karlavagnens tistelstång är särskilt framhävda, ett väsentligt tillägg. Dessa tre har tidigare ingått i den näraliggande Drakens stjärnbild och då utgjort tre hängande gyllene äpplen i de Hesperidiska trädgårdarna vilka bevakades av draken. Därmed kan vi sluta oss till att vi befinner oss någonstans där det är möjligt att säga: Här finns det drakar. De två simmande fiskarna är nog inte enbart illustrationer för att framhäva vattnet, sannolikt utgör de fiskarna i stjärnbilden Pisces som består av två fiskar; stjärnbilden är konstnärernas tecken.

Nå, detta verk är omöjligt just nu. Hur skall socialkritiken ta sig in och hur skall kön, klass och ras få plats? För att inte tala om miljöproblematiken, vi är långt bortom källsorteringens värld. Med gedigen ansträngning kunde möjligen verket forceras till den kategori av sinnliga upplevelser som representeras av t ex Ernesto Neto och Olafur Eliasson, men dess sinnlighet är osofistikerad och försedd med en teoretisk ram som inte verkar trovärdig.

Nå, det är inte hela saken, Dammsugarkastet måste för att kunna avancera, föras fram med en tillräckligt stark kampanj, en forcerad branding och placeras på rätt nyckelpunkter i konstvärlden.

Om inte något annat så händer det

Ariella Budick går hårt åt Whitneybiennalen i Newsday 5 mars:

In an introductory wall text, Iles and Vergne proclaim that the 101 artists they picked are all ”working in a liminal space, somewhere between day and night. In this ‘twilight zone,’ everything is called into question.”

I have some news for the curators: There are no boundaries left to transgress. Art can’t be liminal in the absence of the thresholds. How can you challenge conventions that have already been burned beyond recognition? There’s something almost quaint about the use of these cliches. Where have the curators been for the past 20 years?

Ehuru hon har rätt i sak, curatorerna spelar kort som redan spelats många gånger, risktagandet är obefintligt, har hon ändå ordentligt fel för sig. Det finns gränser att överskrida. Hur många som helst. Nyss hade vi Muhammedgränserna och det visade sig vara ett helt nätverk av affekter och ursinne, en så känslig gräns att konsten teg och ägnade sig åt ras, klass och kön. Den gräns som inte längre är någon gräns är den principiella frågan om vad som kan kallas för konst. Allt kan kallas för konst, men det är principiellt, vilket man lätt förstår om man igen tänker på Muhammed. Som jag upprepat många gånger: Det är inte intressant om något kan benämnas för konst, det som är intressant är om det kan uppfattas som kvalitet i konstvärlden.

Ariella Budick, konstkritiker och konsthistoriker, slår hårt mot Whitney.

Det magnifika hindret i konsten är konsthistorien. Konstvärlden vägrar tänka sig att den skulle kunna skrivas om. Hur man än klagar på den och hur liberal hållning man än intar förblir den konstvärldens orubbliga kanon. Vi får vänta ett tag till medan konstvärlden funderar vidare. Det senaste försöket är närmast förtjusande. Den gamla konsthistorieklassikern Janson Konstens historia har skrivits om, moderniserats för att möta samtidens krav. Boken presenteras kort på den här adressen:

http://vig.prenhall.com:8081/catalog/academic/course/0,1143,1266,00.html

Vad har de många författarna till denna uppbyggliga nytolkning av Västerlandets konsthistoriska kanon förändrat? Jo, fler kvinnor har fått plats. T ex är Mary Cassatt med. Självfallet ett måste för en modern skrift. Vidare har man i inledningen använt sig av Chris Ofili för att som man säger kunna diskutera ”ras, klass och kön”. Ofili har en svag anknytning till Nigeria men inte ens denna tunna tråd kan göra honom till en riktigt trovärdig ambassadör. Alldeles passande har han syltat in sig ordentligt i oegentligheter som styrelseledamot i Tate Modern. Svårt att utan vidare köpa in sig själv till Tate. Mer om detta: http://www.stuckism.com/Tate/Ofili.html

Efter mycket övervägande har man även bytt ut bilden av Whistlers mor mot en annan välbekant Whistler, den av en yngre kvinna i hans Symfoni i vitt no 2.

Ibland kan stiltjen i konstvärlden förefalla överväldigande.

Whistlers mor från 1871 åkte ut ur den nya konsthistorien

…och en yngre upplaga tog över, symfoni i vitt no 2 från 1864

Ändå mest politisk

Som jag nämnde i gårdagens skrivning är alltså ett grundanslag i årets Whitneybiennal remake och referens. Man kan då få intrycket av att det är något som påminner om postmodernismens fake och readymadegestik. Men vi har en helt annan bakgrund. För besökaren på utställningen är det mest påfallande socialkritikens starka närvaro. En amerikansk version som frenetiskt riktar kritik mot Bushregimen. Remaken blir snarare ett sätt att på fullt allvar återanvända historia. Tiravanijas och di Suveros Peace Tower upprepar verkets ursprungliga kritiska mening. Ett 80-tal konstnärer deltog med bilder och texter i protesten. Materialet placerat på och runt själva skulpturen. De båda konstnärerna har försökt att nå så många av dem som möjligt och bett dem medverka. Och då blir det dagsaktuell Bushkritik. Ingen ironisk distans, här råder postironi.

Francesco Vezzolis Trailer… har inte tillkommit på dessa premisser, den är ytligare och anslående med många stjärnnamn. Politiska tonlägen kan emellertid lätt läsas in, fabrikationen av den glittriga produkten som i sig är en mjukporno i ett dekadent skede.

Det är möjligt att curatorerna tänkte sig att deras tema med Truffaut Day for Night skulle föra med sig ett större intresse för medieringsproblematiken. I och för sig inte särskilt nytt eftersom Pierre Huyghe (som intar en framträdande roll i Whitneybiennalen med sin film om A Journey That Wasn’t; den handlar om hur han söker efter albinopingviner och om misslyckandet att finna det orörda) ägnades sig åt den formen av remake under 90-talet.

Det tycks finnas en stark tilltro bland deltagarna på biennalen att konsten verkligen kan spela en socialkritisk roll i samhället. Förmodligen är denna övertro ett hinder för att något verkligt intressant skall kunna dyka upp.

Francesco Vezzoli: Trailer for a remake of Gore Vidal’s Caligula

Bidrag till Tiravanijas och di Suveros Peace Tower

Bilden av den kaotiska nationen, Liz Larner: RWBs

Nyheter och tendenser på biennalfronten

Två store mönstringar har precis öppnat, den i ordningen tredje triennalen på Tate Britain i London för brittiska konstnärer och så klassikern Whitneybiennalen, det är den 73:e, numera är den också öppen för konstnärer utanför USA. Konstvärldens ögon riktas naturligtvis hit. Finns det några nyheter? Nyheter har blivit svårt och konsten pressas hårt av all annan nyhetsproduktion. För inte så länge sedan var nyhetstakten, jämfört med idag, synnerligen måttlig; ett par uppmärksammade händelser per decennium kunde vara en acceptabel innovationstakt för konsten. Under 1970-talet hände det knappast något alls, men det sågs inte som någon katastrof. Nu är kravet att det skall ske något åtminstone en gång per månad eller i varje fall när en större biennal avfyrar sina konstkanoner. Eller, vi kanske hellre skall kalla dem för fyrverkerier.

Nyheter som större förändringar kan vi nog avvakta tills vidare. Däremot kan man muta in läget, tendensen eller skall vi frankt tala om modet?

Curatorn Beatrix Ruf från Kunsthalle Zürich ger ett internationellt perspektiv på den engelska konstscenen på Tate Britain. Och temat är the appropriation or re-working of cultural material. While the requisition and juxtaposition of images, facts and formal elements is a well recognised strategy most commonly associated with post-modernism, the Triennial will identify a significant re-invigoration and transformation in such processes in current practice.

På andra sidan Atlanten lyder en alltmer igenkännbar deklaration av biennalism:
Through the curatorial lens of the Biennial, ’Day for Night’ explores the artifice of American culture in what could be described as a pre-Enlightenment moment, in which culture is preoccupied with the irrational, the religious, the dark, the erotic, and the violent, filtered through a sense of flawed beauty. This reflective, restless mood is not unique to the United States; its presence across both America and Europe suggests a shift in the accepted values that have formed the basis of 20th-century Western culture. Säger curatorerna Chrissie Iles och Philippe Vergne, båda importerade från Europa, och det man åberopar är en film av Truffaut.

Inte så att dessa båda tillställningar är dåliga eller tråkiga. De är fullt relevanta, men utan några större komplikationer. Mycket att se på och några saker som gjort det som alltid måste till – och som man brukar få till – några utstickande och uppmärksammade utspel.

Referenser och remake är uppenbarligen gångbart. Franceso Vezzoli väcker förtjusning med sin remake Trailer for a Remake of Gore Vidal’s ‘Caligula en film som redan visats på Venedigbiennalen i fjor. Europeisk import! Rirkrit Tiravanija har tillsammans med veteranen Mark di Suvero uppfört det utanför museet placerade Peace Tower, också den en remake; ursprungligen gjort som en protest mot USA:s krig i Vietnam. Tillfogar vi sedan Urs Fischers hål i en av utställningsväggarna med en blinkning till Gordon Matta-Clark ser det ut som en händelse.

Möjligheterna att bygga ut referenser från temat kan utökas avsevärt om man väljer ett lämpligt objekt. Curatorerna på Whitney har alltså valt François Truffauts film Day for Night vilken handlar om en filminspelning.

Något finns det nog att hämta i ett konsekvent tillämpande av kulturella referenssystem. Betydelser och former transporteras fram och tillbaka och lär väl skapa några kommunikativa möjligheter.

Remake it – och lägg in referenser. Så är tendensen i konstens vårkollektion.

En övertygande comeback av gamle veteranen
John Stezaker på Tate Britain Han visar en serie
porträtt med vattenfall: Mask VII 2005

Tiravanija och di Suvero Peace Tower 2005 Whitney

Urs Fischers hål i galleriväggen, Whitney

Installation av Josephine Meckseper på Whitney. Rolig
och socialkritisk men också snabbt förbrukad.

Konstnär Vilks utgick idag med fast övertygelse att besegra elementen på Kullabergs naturreservat. Enmansexpeditionen genomfördes under polarförhållanden. 30 cm snö, fem grader minus. Dessutom isglatta vägar vilket förde med sig lång uppmarsch. Vilks valde att vandra nära och parallellt med kustlinjen. Efter en tung färd, men ett antal genomkrypningar vid påstötandet av fallna och starkt snöbemängda träd anlände han till Arx och kunde till slut dra upp kameran för att fånga den tämligen sällsynta vinterbilden: Nimis i snö. Vittnesbörden visas nedan:

Vindarnas torn bidar tiden i vinterskruden

Jubileumstornet utstofferat i snö

De som gjorde den allra bästa konsten

Det kan vara lämpligt att runda av Modernautställningens behandling med att registrera de vinnande konstnärerna, alltså de konstnärer som starkast vunnit kritikernas gunst och därmed kan visa oss vad konstvärlden vill ha precis nu och här i Sverige. Underlaget utgörs av 10 kritikers recensioner (och här är könsfördelningen fifty-fifty).

Några allmänna faktorer kan vara värda att nämna. Som jag kraftigt underströk i boken Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar; vinnarkonceptet, och det är något som lustigt nog skär genom alla samhällslager, är att välja rätt ämne. Eller snarare i ett första led, ämnets modus. Vi kan här räkna med tre: Sex, våld och djur. Dessa kan i sin tur kombineras med ett mera specifikt ämnesinnehåll: Genus, identitet, migration, globalisering, medie- och institutionskritik samt miljö med biopolitik. Man kan förvänta sig att kritikerna skjuter sig in på dessa mål.

Mycket salomoniskt delas förstaplatsen av två konstnärer, framhävda av 6 av de 10 kritikerna. En av dessa är Dorinel Marc vars vägg med målningar av sin i sammanhanget mindre kända kollega Markus Andersson kan ses som ett inlägg i identitetsdebatten. Men främst får han nog förstaplatsen för att hans bidrag är det i utställningen som kommer närmast en provokation, något som helst bör finnas med i en utställning av det här slaget. Och provokation är en form för (acceptabelt) våld.

På delad förstaplats har vi också Anna Wessman med sin framgångsrika ekorre. Djur kombinerat med en generell social kritik är uppenbarligen ett framgångskoncept. Men också placeringen är genial; ingen kan undgå att ta för sig av det första som dyker upp när man äntrar lokalen och inte minst när det är ett populärt djur som ger ljud ifrån sig.

Tag plats bli synlig, välj rätt ämne; saken är klar, häri ligger konstens kvalitetsproblematik djupt inbäddad.

Felix Gmelin får en hedersam tredjeplats på det oslagbara temat sex, en tredjeplats han delar med Ola Pehrson (mediekritik och våld).

Vi konstaterar att ett på resultatet anlagt genusperspektiv ger vid handen att av de framhävda kvalitetskonstnärerna är 75 % män.

En ekorre är aldrig fel, vi gratulerar Anna Wessman
till en välförtjänt förstaplats

Dorinel Marc vet hur han skall domptera en
hord av nyhetstörstande kritiker – och det
ger honom en delad förstaplats

Ingen ände på hur bra Modernautställningen är. Här försöker jag filtrera essensen i det
Jelena Zetterström skriver i SDS den 1 mars 06.

Att ringa in samtidskonsten är i princip lika svårt som att definiera samtiden själv. På Moderna museet tillåts nu konsten vara precis så mångsidig som den är.

Ja, det brukar anses vara svårt att ringa ni samtidskonsten. Och just nu är den alltså mångsidig, vi får förstå att Zetterström ser detta som en samtidskvalitet. Skall man vara rätt, skall man vara mångsidig. Jag undrar förstås om den faktiskt är så mångsidig. Allt handlar om socialkritiken och startplattan med ”kön, klass, identitet och hierarkier” står väl kvar ehuru den har fått karaktären av political lite. Och skribenten väljer ett bra exempel:

Anna Wessmans ekorre, aktuell på Malmö konsthögskolas jubileumsutställning i höstas, som tydligt visar hur fokus flyttats från kollektiv ideologi till individ. Försiktigt men ettrigt viskar djuret fram sitt budskap om ett samhälle där varken klass eller kön sätter gränser medan demonstrationsplakaten intill gapar tomma.

Ja, vad brukar man säga. ”det kostar så lite”. Men unga konstnärer bör notera en viktig sak här. Kritikerna är för ögonblicket svaga för budskap som till intet förpliktigar (”avskaffa allt ont och gör världen rättvis”). Tag chansen, svagheten är säkert tillfällig. Eftersom Modernautställningen är föremål för många kritikers pennor är det inte svårt att dra ut vilka enskilda konstnärer som är de bästa. Ekorren, som jag personligen har mycket svårt för, ligger bra till då den behandlas positivt av ca 50 % av kritikerna. Hur som helst, recensenten är mycket tydlig om utställningen:

Och det är bra. Riktigt bra.

Därefter lovprisar Zetterström den rättvisa som hon menar vederfarits landsorten:

I huvudstadens lilla konstvärld blir du som konstnär inte ett namn förrän du lyckats i Stockholm.
Men också detta försöker Modernautställningen komma ifrån. Urvalet är varken baserat på geografi eller någon på förhand given idé om hur världen och konsten ser ut, utan på en kartläggning av vad som under de senaste fem åren visats på konsthallar och gallerier i landet som helhet.

Jag vet inte vad som kan ha farit i Zetterström i Stockholmsfrågan. Tror hon verkligen att konsthallarna i landsorten skulle vara befriade från Stockholmskomplexet? Som jag tidigare redovisat har vi den här fördelningen av konstnärernas hemvister:

Stockholm 62 %
Malmö 11 %
Göteborg 6 %
Landsorten 6 %
Berlin 6 %

Vakna, kära recensent och bejaka Stockholmsdominansen. Den är där, den är ofrånkomlig och den är detsamma som konstnärlig kvalitet. Utmärkt att gå på konsthögskolan i Malmö, men bäst är att sedan omedelbart ge sig av till huvudstaden, så gör de flesta konststudenter.

Den resliga kraften till trots, det hjälper inte med Turning Torso, i konsten
är Malmö fortfarande landsorten och Stockholm Stockholm

Här är ännu ett bidrag till kartläggningen av frågan: Vad är samtidskonstens kvalitet? Och utgångspunkten är ännu det rika materialet som levereras kring Modernautställningen. Petter Lindgren som är poet och kritiker skrev i Aftonbladet den 18 feb 06:

Trots att många av verken i likhet med Pehrsons pappfigurer avspeglar terror och våld är attityden forskande och experimentell (ibland lekfull) snarare än ideologisk, vilket får samtidskonsten att (åtminstone i denna hopfösta och sorterade tappning) framstå som överraskande vital och medryckande. Allt finns kvar att göra, tycks den säga. Politiskt, socialt, konstnärligt.

Nog tydligt och generellt giltigt om man hårdrar det, det så seriösa och angelägna drar sig mot det lekfulla. Men detta är en viskning i saken, skulle man göra det i en större skala får man nog avtåga från Moderna. Vi skall ihågkomma att Moderna är ett organ för staten och det politiskt korrekta. Om konstnärerna fyllt lokalerna med Muhammedkarikatyrer – naturligtvis på ett forskande, experimentellt och lekfullt sätt – hade museet nog inte varit belåtet. Och inte kritikerkåren heller. Estetiseringen av den sociala kritiken är en känslig historia, ännu kan den bara antydas.

Anders Olofsson i Konsten, nättidskrift om samtidskonst, levererar följande intressanta synpunkt den 20 feb 06: Titlarna på stora samlingsutställningar kan ibland förefalla vara konsekvensen av en förlängd fredagsöl, så inte i detta fall. ”När är jag?” utgör en polemisk antites till den konventionella frågan ”Vem är jag?”, och bildar ett stabilt ramverk för hela utställningen.

Curatorns statement som under ett decennium ljungat genom konstvärldens många biennaler och väl ljuder ännu får här en törn. Och tendensen är att konstens bad guy pekas ut som curatorn.

Olofsson påpekar också att utställningen inte är enhetlig och avger om den saken omdömet: Denna spretighet har ett värde i sig.

Vad var det jag sade redan för ett år sedan: Neopluralismen kommer. Och här har vi en, nu rätt självklar, bekräftelse. Riktigt sant är det ändå inte. Samtidskonsten är enhetlig. Den samlar sig obevekligt kring den kära socialkritiken, tendenserna till utbrytning ur den härden är obetydliga (måleriet har tagit ett par procent i marknadsandelar). Men i alla fall: pluralism är kvalitet.

Olofsson konstaterar, utan att vi känner oss alltför överraskade, att videomediet på allvar blivit mainstream. Till varje konstnär kan man bara säga: Gör alltid en video. Jag skall själv göra en (ej skämt).

Olofsson drar också till ordentligt:

”Modernautställningen” gör tveklöst ett ställningstagande av lika stark valör som ”Implosion”, även om dess innebörd är radikalt annorlunda. Fronten finns inte längre framför oss, utan mitt i samhällsgemenskapen.

Här har han fel, det är inte mycket till ställningstagande, Modernautställningen är en påpasslig och välgjord spegling av samtidsscenen, men eftersom denna är så lam just nu är det en mjukis vi har att fundera över. ”Implosion” var en utställning under en intensiv debatt och det försiggick en hätsk uppgörelse mellan modernismen och postmodernismen. Nu är det bara frid och fröjd. Alla glada.

Sällan har så många kritiker hoppat av glädje inför
mötet med absolut samtidskonst på Moderna