Del 92: Fredrik Svensk och konsten

Skulle behövas: Ockhams rakkniv

Under rubriken Samtidskonsten, en opålitlig kollega har Fredrik Svensk (som är teorilärare på Valand, konstkritiker och medarbetare i Paletten) skrivit ner några funderingar om konsten (i Paletten 262-263). Det är ingen lättläst framställning, den går på knaggliga steg och är onödigt tillkrånglad. Framför allt skulle Svensk behöva en habil manusläsare. Det finns åtskilliga upprepningar, språkliga felaktigheter och en överdriven vilja att visa upp termer som är gångbara i teorikretsar. Och behöver man så många bifall från litteraturen? Svensk kallar fram Groys, Sontag, John Perrault, Kant, Walter Benjamin, Deleuze, Friedrich Kittler, Lucy Lippard, Danto, Baudrillard, Schopenhauer, Adorno, Clement Greenberg, Platon, Manuel Castells, Foucault, Alexander Alberro (felstavad), Barthes, Buchloh, Fredric Jameson (felstavad), Baudrillard, Lacan och Homi Bhaba, Gramsci, Negri och Hardt. Det är den arsenal han anser sig behöva för att skriva knappt 6 sidor i tidskriften.

Och vad är då samtidskonstens problem enligt Svensk? Instrumentalismen, alltså konstens anpassning till uppdragsgivaren, dess nyttighetsfaktor. Vidare, konstens autonomi, som lätt kan komma i kläm när den skall anpassa sig. Ett intressant problem. Men förmodligen inte så svårt som Svensk får det att låta.

Om konstnären idag opererar som ”politisk aktivist, socialarbetare, filosof, forskare eller kreativitetskonsult” är han då sämre eller bättre än dessa? Går det på ett ut kan det verka som konsten får svåra autonomiproblem orsakade av dess instrumentella iver. För att ta sig ur detta lyckas Svensk med åberopande av Deleuze att skapa en teori som är alltför komplicerad för att återges här. Den behövs dessutom inte. För det första kan vi räkna med att konstnärerna inte kommer att bli särskilt professionella när de ger sig ut på kannibalistiska äventyr i andra områden. Om en eller annan skulle ha professionell status spelar det inte heller så stor roll eftersom skillnaden mellan ett icke-konst område och konsten markeras genom att konstnären kommer att vända sig till konstvärlden. Detta sker med automatik, sker det inte blir det helt enkelt inte konst. En konstnär som agerar som politisk aktivist med sin konst kan uppslukas av sin roll till den grad att han blir politisk aktivist. Det bör vara en problemfri övergång som man inte kan säga något om.

Och konstvärlden kommer att upprätthålla sin autonomi med osviklig precision. Som jag många gånger påpekat är konsten ett av de ytterligt få områden som har en högdiskurs och med dennas hjälp uppstår en eftertrycklig skillnad. Medan de flesta andra områden riktar sig till en stor publik, isoleras konsten snabbt till sin egen värld genom sin trögflytande diskurs. Carola riskerar inte att distanseras i schlagerfestivalen av Tobias Bernstrup eller Johanna Billling och framför allt är det ingen svårighet att uppfatta skillnaden. Och då menar jag inte själva produkten (i allmänhet är inte den heller att ta miste på) utan det förhållande att Carola inte får några texter skrivna om sig (och med – man får inte glömma att konsten befinner sig på samma plan som sin diskurs) av den arten som Svensk producerar.

Jag skall inte bortse ifrån att det finns intressanta uppslag i Svensks text, jag har fått ut en hel del av den. Exempelvis skriver han ”det i samtidskonsten verkligen inte råder någon konsensus kring hur framgång eller kvalitet skall bedömas”. Tja, frågar man var och i konstvärlden för sig är det nog riktigt, ser man statistiskt på saken råder nog motsatsen. Hur kan biennalerna och andra centrala utställningar producera en sådan enhetlighet? Och hur är det möjligt att upprätta en konstranking som inte ens är kontroversiell? Konsensus tycks vara i det närmaste fullständig.

Han menar också ”att den konceptuella konsten möjliggör en konstnärsroll som gör konst direkt för en specifik institution”. Snarare är det väl så att institutionerna blivit uppdaterade och medbrottslingar till samtidskonsten. Tendens fanns långt innan konceptkonsten.

Svensk vill också slå fast att ”Iden om mångkultur möjliggör ingen utsida”. Eller så gör den det. Trots allt är det en idé och inte vilken som helst, en framgångsrik västerländsk diskursbildning där all diskussion självfallet sker på den västerländska teorins villkor. Precis där finns utsidan.

Svensk skriver också: ”Trots att konceptkonstens försök att bedriva kritik från centrum misslyckades utifrån dess egna förhoppningar…” Eller så kan man säga att den lyckades så långt den kunde lyckas. Den enda framgångsrika kritik som konsten lyckats åstadkomma är den mot sig själv. Och vanligen handlar kritiken om att ge sig på det närmast föregående. I första hand är det något som kan intressera konstvärlden. Samtidigt närs en förhoppning att lyckas med att nå lite längre. Den har funnits långt tidigare än konceptkonsten. Konceptkonstens kritik lyckades varken bättre eller sämre än vad man brukar få till med en konstriktning.

En hel del att diskutera i Svensk artikel även om jag menar att Ockhams rakkniv kunde gjort en del arbete med den här artikeln.


Carola behöver inte oroa sig för eventuell konkurrens
ifrån konsten. Kommer konsten, kommer den
tungsinta diskursen som effektivt jagar publiken
på flykten.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

1 svar på Del 92: Fredrik Svensk och konsten

  1. Pingback: GP och Svensk skapar förvirring « Andreas Birath

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.