Vilks.net

Konsten som förvridning och besmutsning

Boris Groys har skrivit en artikel ”Kropparna i Abu Ghraib” som publicerats i svensk översättning (Site 15:2005). Texten förmedlar några intressanta synpunkter på terrorismens väsen.

Boris Groys i föreläsningstagen

Terroristen, säger Groys, kännetecknas av sin värdighet. Hans död är välregisserad och hänvisar formelaktigt till Allah. Detta är ett offer som är svårt att bemöta från väst. Ty, skriver Groys, vad som kännetecknar väst är bristen på värdighet. Genom att allt görs till föremål för offentlig nyfikenhet blir alla framträdande personer smutskastade, förlorar konstant sin värdighet. Ovärdigheten är också ett tema i konsten: ”Vi kan utan vidare uppfatta avantgardet som en ständig förvridning och besmutsning av bilden av den värdiga människan.” Konstnären lever i ett tillstånd av permanent nederlag och misslyckande och förråder sig själv på radikalast möjliga sätt. En, som Groys menar, extremt exotisk synpunkt på väst sedd ur andra kulturers perspektiv.

Groys menar också att västs förklaringsmodeller har kommit till korta när det handlar om att förstå terroristerna motiv. Han avvisar ekonomi och psykologi som förklaringsmodeller. Slutsatsen blir att terrorismen inte kan mötas med ett motoffer. Och här kommer Groys originella slutsats. Usama Bin Laden framträder alltid värdigt på sin video. Men några soldater i Abu Ghraib (de får tydligen representera väst) har verkligen kommit med ett motoffer: med ”video mot video”, alltså ett bisarrt motoffer. Inte nog med detta, Groys vill också se att bilderna från Abu Ghraib-fängelset ”i första hand är konst – och typisk samtidskonst”. Groys för fram tesen att terroristen inte är beredd att offra sin värdighet – vilket alltså väst gör i parti och minut.

Groys text är tänkvärd men han låter det nog fara iväg lite väl långt. Vad han inte tycks tänka på är att det trots allt finns plats för värdighet också i väst. Konsten och vetenskapen är värdiga institutioner. Konsten kan ha problem att upprätthålla sin värdighet i samtiden eftersom den systematiskt försöker göra sig extrem, men det är välkänt och har hittills lett till att värdigheten kommer in när konsten blir historisk. Och den offras inte. Den väsentliga skillnaden mellan terroristisk fundamentalism och västlig smutskastning finns naturligtvis i att man i väst långtgående kan ifrågasätta något.

Groys menar att det finns en tydlig likhet mellan händelserna i Abu Ghraib och Wieneraktionismen (främst Hermann Nitsch och Otto Mühl). Likheten är slående, men det är naturligtvis inte fråga om konst. Wieneraktionismen, ehuru skandalöst provocerande, kunde, som all konst, redan från början luta sig mot konstens trumfkort, avancerad diskursbildning. Exekutörerna i Abu Ghraib hade ingen Dr Schilling (en av många som skrivit om saken) som kunde utlägga verkets konstteoretiska innebörder.

Groys avslutar sin artikel med att påstå att motoffret i Abu Ghraib kan förstås som ett erbjudande från väst att ”då kan vi ha kul tillsammans”. En slutledning som man nog får se som ett utspel i Baudrillards anda. Så skrevs den här artikeln också till ett seminarium om honom. Även teoretikerna tycks kunna ha kul tillsammans när de släpper sig lösa.

I varje fall kan vi igen konstatera att ”väst är bäst” och att resten av världen skall och bör läras upp enligt våra recept. Värdighet som inte kan ifrågasättas är något betänkligt, särskilt om den är förenad med makt och förtryck. Och det är rätt självklart, frågan är bara vilken taktik vi skall använda för att lättast besegra motståndarna.

Abu Ghraib: Uppläggning av kroppar

Aktion av Otto Mühl

Aktion med jesus av Hermann Nitsch

Himmler och Heydrich framträdde alltid värdigt
och utsattes inte för offentlig smutskastning
(inte förrän senare, då blev det annat)

Censuren i Sverige

Från konstens håll har en man krupit upp från gömstället i skyttegravarna: Pontus Kyander vill trots allt ha rätten att häda som han skriver i SDS (060216):
”Numera gläder jag mig varje dag över att lagen ger mig rätt att häda. Inte för att jag har ett tvångsmässigt behov av att kränka vad som högt och heligt är, eller för att jag någonsin gör bruk av min rättighet. Det har tagit ett par århundraden att ta sig hit, från upplysningstidens diskussion om pressfrihet till dess successiva och verkliga genomförande. Hädelseparagrafen i svensk lagstiftning försvann först på 1960-talet. Nu talas det om att återinföra den. Argumenten kommer från skilda håll. Religiösa företrädare för islam (fullt begripligt i dessa dagar), politiskt aktiva kristna som kd-riksdagsmannen Tuve Skånberg, och vagt och inte klart utsagt av vänsterdebattörer som argumenterar inte bara för tolerans och förståelse, utan också för att det måste finnas ’en gräns’. En sådan gräns blir i praktiken en ny hädelseparagraf.”

Men Pontus är ett undantag. Tidskriften Konstperspektiv som skulle trycka en av mina teckningar med Muhammed (den som visar honom i sällskap med H C Andersen, den finns här på sidan), men backade plötsligt. Redaktionen hade naturligtvis blivit förskrämd och talade om UD och polisbevakning. Inget att göra någon stor sak av, men det påminner oss om att konsten nästan alltid är till för konstvärldens interna intressesfär.
Nu skall jag inte hänga läpp för en så liten sak, tvärtom har jag ansträngt mig över hövan för att tillmötesgå kravet på försiktighet. Därför är det nu möjligt att presentera en bild som inte kan anklagas för rasism emedan den är entydigt riktad mot terrorismen. Och det skall vara okontroversiellt att ifrågasätta den.

Usama bin Laden, utklädd till Muhammed, har placerat en bomb
På Kongens Nytorv i Köpenhamn intill ryttarstatyn av Christian V

Om standard just nu

Det är nästan alltid läge för standard. Igenkännbart och bra. Konsten sitter lite illa klämd just nu och vi har bara biennalerna och rankinglistan på artfacts. Jag är inte emot biennalerna, tvärtom tror jag att konsten stannar utan biennalerna. Men drivkraften är mera uppehållande än en direkt framdrift. Detta vet man om på biennalerna. Läs de fyra texterna om biennaler under 2006 nedan. Den första, i Bukarest, är fortfarande lite gammalmodig, formuleringarna där visar att man inte riktigt hänger med i den senaste svängen. De andra (Singapore, Berlin och Busan) talar om för oss att konsten skall flytta ut, nå runt, intervenera. Där har vi det, Överallt är standard just nu.

Bucharest Biennale promote awareness and dissemination of the culture, particularly in the fields of the arts, by means of exchanges and cultural cooperation within Europe and beyond and is looking for strategies that would develop mutual understanding and offer insights from different perspectives.
We are interested in the link between creative practice and social development, in the links between the local, European and global contexts.

BELIEF is the theme for Singapore Biennale 2006. In an era of social, political, and even environment uncertainties, our beliefs are often questioned. SB2006 attempts to address the complexities that surround the formation of our beliefs in relation to society, history and humankind. Over 70 artists from all over the world will converge on our island, showcasing their works in a myriad of venues from busy commuter spaces, shopping malls to religious sites throughout the city.

(Berlin) Choosing one street as both an example and an archetype, Of Mice and Men leads its viewers across a variety of environments and experiences, opening doors onto forgotten buildings and hidden sites, dispersing art in the spaces where we usually work, eat, pray and play. The artists in “Of Mice and Men” were asked to intervene or present their works in places that represent the every day that is our common ground: private apartments, offices, schools, galleries, trailers, and former factories.

Busan Biennale 2006 is dedicated to moving beyond the functions and roles of the large-scale international contemporary art exhibitions. By opening, widening, and breaking artistic frames, Busan Biennale 2006 is giving innovative artists the unique opportunity to escape the constraints of the traditional gallery and fixed art institution, letting them express their creative powers as never before.

Låt oss ta en omväg till konsten via konversationens kompositionselement. Det är inte alltför många som lägger märke till dem och det kan tyckas rätt oskyldigt. Men här kommer ett svep med varningar och fördömande.

Värst av allt och absolut på den svartaste av listor:

Fokuseraren

Den är mycket vanlig i konsten och alldeles särskilt i utskick som berättar om vad konstnärerna foklusembarerar på.

Vi har också fått

Och den är inte heller bra. Tillåtet är dock att

ställa in fokus med kikaren.

Här är annat som går till stupstocken:

Ta tag i den biten sa tårtbitaren. Tätt följd av hörnmålaren i sällskap med göra-sig-tydligaren. Alltid tillstädes finner vi rutinbristaren och starkakänslorväckaren, vilka har sällskap med sökadialogisten och tickande bombaren. Riklig förekomst kan man räkna med hörnmålaren och gåvidaren samt ser-allvarligt-på-det-häraren. Brinnaren brinner för ända-nå-framaren. Rutinbristaren står nära lämna-det-bakomaren.

Hurusom detta spelar en inte oväsentlig roll i konsten skall snart framspringa.

Svenskarna faller

Kan det ändå vara så att de svenska konstnärerna är bundna till sitt frusna hemland? Och att de stelnar till i februarikylan? På 13-i-topp listan finns det bara en som rör sig uppåt, övriga konstnärer är på väg ner. Sammantaget kan vi därför säga att kvaliteten i svensk konst sjunkit under den senaste veckan. Siffrorna inom parentes anger alltså förra veckans ranking. Hur som helst gratulerar jag Miriam Bäckström som går mot strömmen och blir veckans kvalitetskomet.

1. Öyvind Fahlström 486 (473)
2. Ann-Sofi Sidén 534 (529)
3. Annika Larsson 742 (734)
4. Clay Ketter 765 (752)
5. Henrik Håkansson 845 (832)
6. Tobias Bernstrup 1376 (1368)
7. Miriam Bäckström 1654 (2011)
8. Maria Friberg 1667 (1645)
9. Christer Strömholm 1986 (1949)
10. Magnus Wallin 2089 (2083)
11. Lars Nilsson 2117 (2097)
12. Carl Michael von Hausswolff 2183 (2148)
13. Annika Ström 2185 (2163)

Miriam Bäckström har tagit ett jättesprång
under den senaste veckan och klättrat
två placeringar på den svenska listan.

En mera frisinnad bild av profeten

Natalia Kazmierska skriver i sin krönika (Expressen 2 feb) om de danska teckningarna. Hon tycker inte att det är så problematiskt. Utom i en sak, bilden av profeten:

”Det idiotiska är ju inte att de danska illustratörerna har försökt skämta med Muhammed eller dissa islam, utan att de har fantiserat ihop idéer om muslimens ursprungliga väsen. Om någon slags urmuslim. Om hur den typiska muslimen ser ut, hur han är funtad och hur han beter sig. Och att de inte kom längre än till skojversionen av Ali Baba och de 40 rövarna.
Flera av bilderna bygger just på den mossiga föreställningen om araber som ett ursinnigt, skäggigt, våldsfixerat, humorlöst, ociviliserat och efterblivet ökenfolk som bara vallar åsnor, ränner runt i aladdintofflor och slåss med sabel”.

Hon har så rätt i den saken, men vem gör något åt det? Jo, jag gör det. Och här kommer dagens alternativa profet:

Med denna bild av profeten Muhammed har jag tveklöst gått Kazmierska till mötes. Skägget beklagar jag, men man kan inte klara allt på en gång.

Profeten är en smula våldsbenägen. Som han skriver i sin senaste bok Koranen: ”När ni drabbar samman i strid med de otrogna, hugg av deras huvuden tills ni anställt ett stort nederlag bland dem.”

Muhammed och Worstward Ho

Ursäkternas tid, de ber om förlåtelse för teckningarna, danskarna gör det, norrmännen och alla i västvärlden som publicerat. Och situationen är förvirrad. Muhammedanerna har sina extrema och bombfarliga styrkor hysta inom ramen för de banditländer som kännetecknar islamistiska stater; västvärlden har sina ultrakonservativa. Men längs hela denna skala grupperar sig kategori efter kategori och det är svårt att se vad som är rätt. Vad som är rätt enligt västvärlden; något annat är inte möjligt. Det är väst som skapar analys och diskurs av dessa komplexa kulturer. Problemet med muhammedanen, och det faller delvis också på de måttliga, är att de tar sin religion på blodigaste allvar. De kristna har fått gå genom tillräckligt många stålbad för att bita i sura äpplen, även om det kan vara dags att titta till katolikerna. Dit har muhammedanerna inte kommit ännu. Men dit ska de naturligtvis. Därför kan det vara pragmatisk rimligt att ta ett litet steg tillbaka, böja på nacken och visa falsk respekt. De skall så småningom lära sig att ta törnarna och att Voltaires écrasez l’infâme gäller alla religioner. Hade kritiken och teckningarna kommit från högdiskursen rike, alltså om det handlat om ett konstprojekt hade saken stått annorlunda. Då kan omedelbart argumentationen laddas med de bästa namn och intentionerna får inte de förvirrade struktur som kännetecknar lågdiskursvärlden. Strindberg åtalades för hädelse 1884 men frikändes. Redan då var det omöjligt.

Å andra sidan, om det varit ett konstprojekt hade det förmodligen inte hänt något. För den som vill öka sin kunskap och sin förståelse har det varit en upplysningens tid. När något skall läras genom överskridande går det ofta våldsamt till. Försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre. Försök värre.

”Écrasez l’infâme! Förlåt, store Muhammed, vi menar
förlåt och ursäkt” (Västvärlden har just nu böjtid)

I väntan på Muhammed: Sex in the sculpture

Vi får vänta tills alla ursäktat sig färdigt och tills alla blivit jättesnälla innan Muhammed kommer. Om han kommer, man kan inte vara helt säker. I varje fall har jag idag ett viktigt meddelande om utsträckt skulpturfunktion. Nimis, ett visst träbygge, fick inte några stora vitsord av Helsingborgs Dagblads konstkritiker Linda Fagerström (20050731). Hon lät projektet sjunka till det absoluta bottenläget: Roligt för barnen. Och när hon har fått detta sagt frågar hon försmädligt: ”Men var det så han tänkte sig sitt konstnärskap? Klätterställningstillverkare?”

Kanske har hon rätt, tänkte jag länge. Men ganska överraskande kom en helt annan aspekt in i bilden som på alla sätt gör skulpturen såväl funktionell som intressant. Jag vill därför be Linda Fagerström om att överväga en revidering av recensionen. Här är underlaget, materialet torde vara autentiskt och kan återfinnas på passagens blogg:

”I början var det konst

Första gången jag såg dig, såg jag dig länge och jag blev förtjust. I tre
timmar satt jag och såg dig, naken och förälskad. Du tittade på mig, men såg
bara linjer. Jag såg dig och ville kyssas. Du tittade på mig och ville bli
konstnär. Först till sommaren, på konstskolans avslutningsfest såg du mig.
Det var första gången vi träffades och jag var påklädd. Du sa att du tyckte
min klänning var vacker. Redan då klädde jag mig i förhoppning om att du
skulle klä av mig. Blyg, lite berusad och glad dansade du med mig, frågade
om vi skulle åka på utflykt imorgon. Jag rodnade och ville gärna. I skruttig
bil till Kullen. Vi vandrade den vingliga kringliga stigen till Nimis i
försommarskymning. Jag hade en alldeles för tunn sommarklänning, sandaletter
och du var underbar. Hur skulle jag komma nära? När skulle du kyssa mig?
Skulle du kyssa mig? Tankarna trasslade sig, hjärtat bankade, mitt sköte
brände, knäna var svaga och jag kunde inte säga något, bara le. Äntligen
framme vid den sista branten ner till havet. Du gick före. Jag efter,
snubblig i sandaletter nerför stigen. Du gav mig stöd med din hand. Jag
snavade in i din famn. Du skrattade, jag rodnade och log. Försiktigt
småstegade vi ner. Snavigt och snubbligt, flera gånger landade jag i din
famn, närmare och tätare för var gång. Du höll mig nära tills jag var
stadig, lite längre varje gång. När vi så var nere och jag nästan fallit i
din famn kysste du mig. Kysste tillbaka. Förenade och fnittriga, hand i hand
balanserade vi ut på stenarna. Solen badade i havet. Jag frös. Du värmde mig
i din famn. Lutad mot konsten tog jag emot dina kyssar och dina varma
händer. Så sakta och smektsamt, närmade dig min spetskant på trosan, kunde
knappt andas. Du mötte min blick, vi log och dina fingrar smekte mig till
öppning. På knä, med ryggen mot havet kysste du min klitoris, ditt sträva
hår kittlade mina lår, din tunga knullade mig. För att inte falla höll jag
mig i skulpturen och skakade. När mina vågor var lika stilla som havets, kom
du in i mig, pressade mig mot konsten, mina ben om din midja, och jag
lättade och lät som en fiskmås.

Fnittrande följde vi stigen tillbaka till bilen.”

Lägg märke till den ur konstsynpunkt intressanta formuleringen ”höll jag mig i skulpturen och skakade”. Möjligheterna till konstupplevelser är ibland större än vad man kan föreställa sig.

Ger bra skakstöd

Iran hänger på i den socialkritiska konsten! Den iranska tidningen Hamshahri har inbjudit till en teckningstävling. Temat är att pröva var gränsen för Västvärldens yttrandefrihet går. Undertemat är karikatyrer på Holocaust. Onekligen en intressant problematisering och jag kan inte annat än lovorda detta iranska initiativ som passar som hand i handske i den internationella samtidskonsten. Tidningen ägs av Teherans kommun där presidenten Mahmoud Ahmadinejad tidigare varit borgmästare. Mahmoud har en lite speciell syn på Holocaust, men jag utvecklar inte hans synpunkter här. Det finns fina priser att vinna och i all ödmjukhet beslöt jag mig för att inkomma med ett bidrag. Tävlingen startar först på måndag, den 13 februari, men jag kan tänka mig att det kan vara en fördel om jag är ute i god tid, kanhända att vinstchanserna blir större.

Här är mitt bidrag: Rättmätig kniv i judehalsen, teckning 2006

Verket torde tarva en liten kommentar. Vi ser profeten
Muhammed skära halsen av en ondsint jude som just
håller på att äta upp ett danskt spädbarn. Ingreppet
sker till all belåtenhet för Muhammeds samarbetspartner,
en officer i den nazistiska armén.

Institutet för blasfemi

Det står klart att något måste göras när vi en längre tid har blivit underhållna med Muhammed kontra Danmark. Konsten och vetenskapen kan samfällt ingripa och tillhandahåller ett utomordentligt instrument: Högdiskursen. Felet med muhammedteckningarna som publicerades i Jyllandsposten, är att såväl teckningarna som tecknarna och tidningen befinner sig på lågdiskursnivå; resultatet blir en förvirrad argumentation. Och den har spridit sig till alla medier som en standardfras: ”Vi måste värja om tryckfriheten, men i denna ingår att inte vara omdömeslös.” Och det säkra tillägget: ”Hade vi varit ansvariga skulle vi aldrig tryckt de kränkande bilderna.” Medge att det är alltför duktigt och korrekt.

Men det finns vinnande lösningar. Vad som behövs är ett statligt institut för blasfemi med säte exempelvis på högskolan i Södertörn och utlokaliserade kontor i Malmberget och Landskrona. På IFB kan man bedriva forskning kring blasfemin. Dessutom kunde man äntligen få lite glädje av det annars trögkörda projektet konst som forskning. Vi får en blandning av forskare och konstnärer vilket borgar för diskursunderbyggnad och gränsöverskridande utspel. Av allra största vikt skulle vara att praktisera blasfemin genom ett ständigt flöde av blasfemiska utspel och publiceringar av hädande bilder. All verksamhet skall underbyggas med teoretiskt snåriga, men kompetenta, diskursbildningar. Motiv och argumentation kommer därför att bli svåråtkomliga för kritik. Det bärande motivet skall naturligtvis inte röra sig om bilder som kränker muhammedaner. Verksamheten skall vara helt generell och understödja en fullt rimlig förstärkning av hedonismen vilken inte har någon uttalad plats i samhället. IFB skall idka ett omfattande arbete vilket medför att kränkande bilder blir vardagsvara, ifrågasättandet av heliga kor generellt pågående och ingen kommer att orka dra igång kampanjer mot enskildheterna i IFB:s aktiviteter.

Som exempel på Institutets bildpublicering kan denna bild visas, vilken ifrågasätter synen på en central gestalt inom Kristendomen.

”Låten barnen komma till mig” är en högst tvivelaktig fras från Nya Testamentet.
Meningen kan vara en helt annan än den förväntade.