Vilks.net

DN och Modernautställningen

Man kan fråga sig vad man kan lära sig om samtidskonstens tendenser och kvaliteter genom att läsa de tre recensionerna som publicerades den 18 februari 06. Det är tre samstämmigt och entusiastiskt glada skrivningar som inte ett ögonblick tycks tvivla på konstens genomslagskraft. Jessica Kempe brer på rejält:

Redan vid ingången lägger Modernautställningen 2006 ut en av sina många tanketrådar. Det handlar om att återta definitionsrätten, människovärdet och självbilden, åsikten och argumentet.
Om 80- och 90-talskonsten skar kolonialismens och patriarkalismens värdesystem i småbitar bygger samtidskonsten upp nya och rättvisare världsbilder.

Onekligen mäktiga uppgifter som konsten tycks köra genom i en handvändning. Vi kan lära oss av detta att kritikern behagas av konsten som social handling och att det nu är klart med kolonialismen och patriarkalismen, samtidskonsten fixar nu en rättvisare världsbild.

Håkan Nilsson är överväldigad och positiv: ”Det är toppen” (man läser sällan en så entydig fras från en kritiker). Riktigt vad det är som är bra får läsare aldrig veta mer än att Nilsson tycks gilla att konsten diskuterar samtiden och att han gläds åt att det finns plats för större installationer. Kom igen Nilsson och tala om vad som är kvalitet i den här utställningen!

Ingela Lind har mer substans. Hon konstaterar förnöjt att
Man har återtagit jaget. Provisoriskt förvisso. Men ändå en punkt från vilken man ger sig ut i omvärlden.

Vidare är det tydligen bra att

Man mal inte postmodern ironi eller teori om identiteten.

Och sedan kommer samma övertygelse som Kempe så entusiastiskt vittnade om:

De utvalda fyrtionio ger järnet. Kanske har det att göra med känslan av brådska -
det politiska har blivit akut – men också med medvetandet om att konsten som hållning spelar en roll globalt och är ett alternativ till annan aktivism i tiden.

Konsten är, eller skall man tro att hon menar ”har blivit” ett politiskt alternativ. För vem undrar jag? För några av de svenska konstkritikerna? I varje fall går det nog att slå fast att Lind menar att utställningen är helt politiskt korrekt:

Den berör illusionism, terrorism och estetik (Annika Larsson), hur den politiska kampen bland svarta i Detroit blivit religiös (Mats Hjelm), nationalismen som en ruvande undertext i Sverige (Dorinel Marc), vardagslivet i Kongo-Brazzaville och Orminge (Lolou Cherinet), modernismen som ett flugdraperi (Jacob Dahlgren)… Men framförallt handlar den om glidningen mellan verklighet och fiktion i vårt mediesamhälle. Och om att vi både lever i och av och själva skapar klichéer.

Och det är nog så att den här meningen avser konstens breddning genom att utställningen är mindre teoretisk och därför kan vara lämpad för en större publik eller skall man vara elak och tänka sig att det är kritikerna som är glada över att slippa läsa genom snåriga texter?

Moderna museet har släppt sin högtravande attityd. Utställningen är öppen och utåtriktad.

Alltså summa summarum av DN:s samlade utspel om Modernautställningen: Trenden är att konstnären skall bygga upp rättvisare världsbilder och inte längre behöver knöka med postkolonialism och patriarkatet eftersom det redan är klart. Identitet och ironi är ute, konsten är en alternativ aktivism. Dessutom skall det göras plats för större installationer.

”80- och 90-talskonsten skar kolonialismens
och patriarkalismens värdesystem i småbitar”,
det får vi veta av Jessica Kempe. Därför är bilden
ovan helt inaktuell. Konsten har äntligen gjort
en betydande insats i samhällslivet.

Sökandet efter vad som gäller i konsten

Modernautställningen kan ge oss några tips om vart det lutar med konstens kvalitet och vad som är på gång. Gräver man lite bland de talrika recensionerna kan man få en del intressanta uppslag. Så skriver t ex Jörgen Gassilewski i GP (25 feb):

Jag har alltid undrat hur länge samtidskonsten ska komma undan med att kortsluta gränsdragningarna mellan olika discipliner, i rakt nedstigande led från Marcel Duchamp och nordamerikanska konceptkonstnärer. Hur länge kommer de att tillåtas att vara låtsasantropologer och låtsassociologer och låtsaspsykologer och låtsashistoriker och låtsasförfattare och låtsasfilosofer? Och hur länge kommer folk att vara förtjusta över själva smällen, själva kraschen när disciplinerna kolliderar? Så förtjusta att de inte ser hur usla författare bildkonstnärerna är, hur lata historiker de är, vilka amatörsociologer, vilka tjugofemöresfilosofer, vilka Arlapaketsantropologer de är.

Kan det vara så att Gassilewskis avskrivning av konstnärliga ambitioner utan för det egna fältet är en tendens och att de sociala ambitioner (utan ett spår av ironi) som under ett antal år härjat i konsten inte längre har samma kvalitetsvärde? Jag tror att han är lite för tidigt ute, den ”postironiska” generationen kommer nog att hålla på ett tag till. Men lite svaj är det nog och för den aktive samtidskonstnären kan man utfärda en liten varning: Inte för mycket amatörtänkande i den sociala och politiska avdelningen. Personligen känner jag en stark sympati för Gassilewskis syn på cross-overtekniken. Inte blev det mycket mer än en liten kollision med en åtföljande och rätt obetydlig knall. Sannolikt har cross-over sett sina bästa dagar och att det därför inte går att nämnvärt höja sina konstverks kvalitet med den glasyren.

Gassilewski noterar det som curatorerna på Moderna påpekar: …konstnärernas skärpta blick för de specifika mekanismerna i den så kallade ”medieringen” av verkligheten.

Det kan ligga något i att bland de konstnärliga ämnesvalen är mediekritiken under förstärkning. Samtidskonstnärer har för övrigt följande val för sina verk: Genus, identitet, migration, globalisering, miljö med biopolitik, institutionskritik och alltså mediekritik som kanske håller på att växa till sig.

Recensenten avger också ett klart omdöme: …jag ser tendenser till ett uppvaknande efter den relationella konstens långa och självgoda halvdvala. Den där lilla skillnaden. öppna samtidskonstens ibland slutna rum för en bredare allmänhet.

I första ledet har han nog rätt, relationell konst har letat sig långt in i museernas och de lokala konstnärernas världar; sedan länge vill ingen respekterad konstnär kalla sina arbeten för relationell estetik. Bourriaud har haft sin tid och den höll faktiskt i ungefär 10 år. Han trodde på att konstnärerna kunde göra ”the real thing” med sina relationella projekt, alltså att de inte handlade om att utvidga konstbegreppet.

Gassilewski vill gärna tro på att Modernautställningen skall inleda en öppning för konsten till den bredare allmänheten. En viktig synpunkt. Recensenten har naturligtvis helt fel, här är han ett moln i byxor; ingen bredare allmänhet kommer att anmäla sig. Men! Samtidskonsten har fått en tendens och ett kvalitetsdrag: Sikta på publiken, pedagogiken och utbildningen. Inte bokstavligt, utan på ett sådant sätt som får konstvärlden att tro att det är ägnat åt en bredare publik. I själva verket är det den interna konstvärlden som är måltavlan.

Skall jag summera några viktiga synpunkter från Gassilewskis recension är det följande: Cross-over på väg ut, mediekritik på väg in, relationell konst har gjort sitt och konsten skall sikta på breddning av publikunderlaget.

Cross-over i konsten har inneburit en kannabalisering
där konsten tagit vad den kunnat. Nu verkar det utsupet.

Här har vi det så hett åstundade: En bred publik för konsten.
Konstvärlden vill det just nu mer än någonsin och alldeles
speciellt med Modernautställningen. Men publiken blir
sittande och slukar hellre en schlagerfestival.

Värdiga debatter som ingen vill delta i

”Det är viktiga frågor Jyllands-Posten har skrämt fram med sin bildpublicering. De hade varit värda ett vackrare förlopp: ett världsomspännande samtal om demokrati och yttrandefrihet, och en praktisk övning i medborgares möjlighet att hålla sig informerade också där det saknas en fri press, och att rösta med fötterna och genom köpbojkott även där man inte har fria val. Men det var inte JP:s avsikt, det uttalade syftet var att utsätta de danska muslimerna för ”hån, spot og latterliggørelse” och någon plats för andra tonlägen fanns inte i tidningen.”

Ja, så skriver Staffan Söderberg och säger ungefär detsamma som den övriga svenska kultureliten. De vill gärna debattera, men det skall vara en värdig debatt. Man kan få tårar i ögonen när man läser om dessa goda intentioner, men det är ju bara så att ingen intresserar för värdiga och världsomspännande samtal om demokrati och yttringsfrihet. Heta nyheter, just nu, våld och brand, är det som världen vill ha som bakgrund till debatter som när de har fått sin intensitet blir allt annat än värdiga. Det gives inget annat.

Här är en liten uppbygglig bildberättelse:

Vi föreställer oss t ex en kritiker och redaktör som på en utställning förfasar sig över en oljemålning som visar profeten Muhammed när han försöker kränga ännu ett exemplar av sin första bok. Kritikern förfasar sig och menar att målningen är dålig, kränkande och kan utnyttjas av krafter som motsätter sig regeringens integrationspolitik. Han lovordar därför försiktigt målningen till vänster som har titeln ”Flicka i skog”, uppenbarligen en lokal uppföljare till Mamma Andersson-trenden. ”Visserligen”, skulle man kunna tänka sig att redaktören säger, ”är det ingen okomplicerad bild. Den kan uppfattas som kränkande för många vuxna som kan känna sig utpekade som dåliga föräldrar, eftersom någon måste ha lämnat det stackars barnet i en utsatt och sårbar belägenhet. Och ofrånkomligt kan den kännas lite väl nationalistisk och marginalisera svenskar med utländsk bakgrund som ej känner sig hemmastadda i svenska granskogar. Men den är ändå att föredra framför den andra. Allra bäst hade varit att göra något i videohäradet, med mångfald och dialog.”

Modernas utställning och kvalitet i svensk samtidskonst

Att skapa konst av god kvalitet i samtidskonsten är inte särskilt svårt. Situationen i konsten kan beskrivas som avvaktande och standardiserad. Det är alltså inte mycket som avviker och det råder konsensus i konstvärlden om vad som är bra. Inget att bråka om just nu, det som betraktas som god konst är god konst. Men man kommer inte ifrån att det i ett lite längre perspektiv kommer att finnas för mycket av det goda. Vi har alltså att göra med en kvalitet som för närvarande är odiskutabel men uppenbart instabil. Så mycket bra konst kan aldrig överleva sträckan in i det konsthistoriska arkivet.

Om vi slår fast att skapandet av verken är tämligen sekundärt när det gäller att producera kvalitet, vad blir då det avgörande? Ja, det gäller att nå fram till de tongivande utställningarna, att bli uttagen. Och hur gör man det? Ganska självklart är det fråga om nätverksarbete och att göra de rätta valen för framgång. Låt oss se på de deltagande samtidskonstnärerna i Modernas utställning När är jag?

Vilka skolor levererar utställare? Här är en översikt av deltagarnas konsthögskolor:

Konstfack 28 %
Mejan 26 %
Malmö 24 %
Umeå 8 %
Valand 6 %
Köpenhamn 2 %

En framgångsrik konstnär bör studera i Stockholm, men det går också för sig att välja Malmö. Umeå är inte vidare bra och Göteborg får sägas vara den stora förloraren. Men det finns ännu en viktig parameter, en konstnär skall bo på rätt plats och rätt plats är ingen överraskning. Utställarna på Moderna är placerade så här:

Stockholm 62 %
Malmö 11 %
Göteborg 6 %
Landsorten 6 %
Berlin 6 %

Här lär man sig att om man har studerat i Malmö skall man snarast flytta till Stockholm. En enkel och självklar regel: Att finnas i Stockholm är en väsentligare kvalitet för en konstnär än det man faktiskt gör i form av diverse konstprojekt. Där löper nätverken.

Om du inte redan gjort det: Flytta till Stockholm. Bor du där
kommer din konst att bli mycket bättre än vad den var
när du inte bodde där.

Stranden vid Nimis är fri från snö och is. Vägen ner är det inte, tvärtom delvis glaciärhal och endast den erfarne vintervandrare kan med fördel ta sig ner. Konstnär Vilks arbetar oförtrutet med sina virkestransporter.

utsikt från trappan över gången Pasadena Walk

”När är jag?” Svensk samtidskonst just nu

Det fanns en tid då det fanns något att introducera i Sverige. Implosionen och postmodernismen var en sådan introduktion. När utställningen Implosion ägde rum på Moderna 1987-88 fanns det goda möjligheter för framsynta svenska konstnärer att imitera New York. Det var nämligen så länge sedan att New York var liktydigt med internationellt radikal konst.

Saken befinner sig alltså i ett annat läge nu. Internationell standardkonst finns överallt och det finns gott om den i Sverige. Modernas utställningen När är jag? kan visa upp ett 40-tal konstnärer som är i stånd att producera konst av internationellt standardsnitt.

Kritikerna är samstämmigt jublande. Särskilt tycks man glädja sig åt att det teoretiska underlaget för den sociala kritiken har skjutits i bakgrunden och att budskapen inte längre är lika framträdande. Det finns plats för upplevelser och humor, samtidigt som konstnärerna fortsätter att ställa viktiga frågor om den osäkra tid vi lever i. Skeptikern finner nog en sådan konsensus aningen suspekt. Tydligen har konstnärerna lyckats uppfylla kritikernas förväntningar. Eller om man vill dra det ett steg längre; utställningen är i första hand gjord för kritikerna och den uppdaterade konstvärlden.

Och det är en bra utställning, eftersom god konst är det som konstvärlden kallar för konst – och konstvärlden finner att utställningen är god. Även om det är en svensk bedömning är det inte långsökt att hävda att den utan vidare skulle hålla i ett internationellt perspektiv. Vad vi har är biennalkonst, klippt och skuren att flytta in på vilken biennal som helst. Malörten i bägaren skulle vara att det är många konstnärer från många länder som skulle kunna prestera något liknande. Och inte heller skulle det vara svårt att dra fram ytterligare 40 svenska konstnärer som skulle kunna göra en motsvarande jubelprestation.

Modernas utställning har lyckats med att visa absolut samtidskonst, så ser den ut, standardiserad, internationell, uppburen av sociala budskap som väger allt lättare och inte främmande för att också blanda in sådant som kan tyckas smaka väl mycket modernism. Kanske det också går att tala om en tendens, att utställningen har en enhet som den delar med det internationella tillståndet i konsten: Estetisera mera. Vi har nog hamnat där, det är dags att estetisera socialkritiken.

Och en liten tendens till: pedagogiken. Det kostar visserligen 80 kr för folket att få tillträde men i gengäld för man dessutom bära hem en 300-sidig katalog för vidare fördjupningsstudier. Pedagogiken har en bit kvar för att kunna tas på allvar, men riktigt nog är att education är ett såväl nationellt som internationellt tema.

Internationell standardkonst på biennal

Hej Ulrika! Du ville gärna ha fram teckning från julafton 1991. Ett gott val! Här är den:

En kraftigt stiliserad bild av betonggjutningar i Arx

Här kommer bilden till ”kommerhem”, den 24 april 1999:

Vad jag kan förstå, det var ett tag sedan, handlar bilderna om en trädplantering
som jag gjorde vid den tiden.

På förekommen anledning får Bless Blessing en teckning från 8 juni 1989:

Det blir offentligt nu. Men det har pågått rätt länge, fördolt för världens blickar.

Teckningsprojektet inleddes den 13 november 1987 som råkade vara en fredag. Det har pågått dagligen sedan dess. Teckningarna görs snabbt och utan ambition, utan någon tecknings borttagande. Här är de första teckningarna:

Och här är de senaste från den 20 februari 2006:

Ett litet erbjudande. Vem som helst kan beställa vilken dag som helst mellan 13 november 1987 och 20 februari 2006. Det finns några luckor eftersom några av anteckningsböckerna råkat försvinna, men i stort är systemet komplett. Grovt räknat bör det finnas ca 50 000 teckningar, om varje ruta räknas. Om ni meddelar mig en viss dag skall jag genast publicera den dagens teckningar. Välkomna till denna tjänst. Den är helt gratis.