Vilks.net

The next Biennale will represent a continuing dialogue between people and cultures,” said Charles Merewether. “It will be broadly based, drawing upon artists from radically different parts of the world, a wide range of media, involving a number of sites and venues in Sydney and across Australia.”

Ja, det är inte att förvånas over. Biennalerna hamrar på och väl är det. Det är svårt att förstå hur vi skulle kunna klara oss utan dem. Till sommaren får vi alltså Sydney. Då är redan Berlin, Havana, Bukarest avverkade. Vi får nog också räkna Ars 06 som pågår i Helsingfors till denna samling. Och det finns många fler; statistiskt sett, om vi utgår ifrån ett antal på ca 200 så bör ett halvår innebära 50 st. Mera räkning lämnar resultatet ca 8 per månad eller 2 per vecka.

Som en avancerad kommentar till Sydneybiennalens curator Charles Merewether utvecklar jag idag mitt dialogprojekt De endimensionella varelserna. Se först denna vackra bild som kan ge intryck av känslig minimalism.

Men så är det inte. I den rödbruna cirkeln lever de endimensionella katruckerna och i den gröna återfinner man dorinellerna. Varelserna som finns i två former, som linjer eller punkter, kan bara röra sig längs cirkelns linje. Även om cirklarna korsas kan det inte bli något möte med mindre än att man går över till att bli tvådimensionella, då skulle katruckerna och dorinellerna kunna förstå t ex det modernistiska måleriet. Men den dimensionella egenarten skulle försvinna.

Här har vi två slags katrucker _ . Dorinellerna är likadana

Vänner, konstälskare, kritiker, skeptiker samt eventuella fiender!

Vi måste göra något, något måste hända. Det tunga ok vilket vi ej kan undslippa, nämligen konstens oavlåtliga förnyelsekrav, tvingas vi dra framöver. Jag vet att det icke kan ske här, och just därför, eo ipso.

Behöver vi fler dimensioner? I varje fall kan vi börja med den i konsten mycket sällan använda endimensionella teckningen. För att tillfredsställa dem som vill uppleva den visuella njutningen av detta uttryck har jag utfört två teckningar, varav en i färg. De föreligger här:

Om det två- och tredimensionella är det inte mycket att orda om. Det finns i parti och minut. Men även fyrdimensionella verk är ytterst vanliga då temporaliteten alltsedan 1960-talet haft sitt inträde i bildkonsten. Det finns absolut inget upphetsande med fyrdimensionella verk och projekt. Vad vi behöver är ett femdimensionellt och jag kommer med ett första bud på ett sådant. Den kan i förstone påminna om engelsk skulptur från omkring 1980 eller kanske amerikansk, något senare. Tag gärna ställning till den.

Dick Bengtsson-utställningen på Moderna är intressant inte minst mot bakgrunden av att vi kan få en inblick i vad de svenska kritikerna (och det gäller sannolikt även för de svenska konstnärerna) ser som angelägen kvalitet just nu.

Utan tvivel är Dick Bengtsson särdeles mycket kvalitet just nu. Han var visserligen kvalitet även innan utställningen men nu är det något som skall stegras. Bengtsson kan användas till många saker. Han är expressionist och målare, men också en exponent för 60-talets rörelser i konsten, han gör installationer och visar på sitt sätt drag från Rauschenberg. Han är också en citerande målare och blev en stor tillgång för den postmoderna teckenkritiken och konsten som citat. Nu är han målare igen och den samlade kritiken är enig om att det handlar om existentiella djup, smärta och lidande. Och outtömlig: ”mycket av det gåtfulla återstår”, ”Osäkerheten om vad som var syfte och vad som var oförmåga gör utställningen till en rysare”, som Ingela Lind skriver i DN. ”ogripbarheten som uppnås så till synes utan ansträngning, så självklart och så helt renons på attityd”, menar Ulrika Stahre i Aftonbladet.

Man kan lätt ringa in kvalitetsargumentationen till ”personligt uttryck”, ”djup och allvar”, ”gåtfullt”. Lika lätt är det att konstatera att de postmoderna läsningarna blir överkörda och att skribenterna tänker sig att Bengtssons målningar nu skall få ett genombrott på bredare front.

Vad är det vi har här? Tja, är det inte en längtan till återförening med modernismen? Att den postmoderna teoretiseringen är ute är sedan länge en självklarhet. Sedan den försvann har konsten levt med socialkritiken. Den börjar också bli tjatig. Vad konstvärlden, åtminstone i Sverige, men det kan gälla för mer än så, vill ha är existentiell ångest, sådant som är oåtkomligt för teorin, äkta allvar och djup. Har vi inte rentav bud på att autenticitet och konstnärens närvaro är på väg in igen?

Dick Bengtsson håller på ett övertygande sätt
den modernistiska konstnärsmyten vid liv

Krock i konstmörker: Nilsson & Vilks vid Dick Bengtsson

Det hände sig den 22 januari 2006 att konstnärerna Lars Nilsson och Lars Vilks sammanstötte på Moderna Museet. I denna händelse kan Lars Nilsson bedömas som vållande till den helt oplanerade händelsen. Några skador på delinkventerna uppstod inte och Nilsson var snar att med ett leende be om ursäkt för den plötsliga obalans han skapat hos Vilks. Dessutom föreligger starkt förmildrande omständigheter. De båda herrarna hade infunnit sig för att se Modernas Dick Bengtsson-utställning. I sin curatoriska estetik hade Mårten Castenfors bestämt sig för mörk lokal med endast målningarna upplysta. Med all sannolikhet hade Castenfors inte tänkt på lokalens trafiksituation. I mörkret och i det vid tillfället mycket välfyllda rummet var det oundvikligt att betraktarna med jämna mellanrum kom att törna ihop med varandra. Nilsson/Vilks-kollisionen skedde framför en målning av ett hus med hakkors.

Begränsningarna i farbarheten hänger dock samman med det större skeendet som de båda konstnärerna deltog i. Dick Bengtssons postuma 70-årsjubileum blir med all sannolikhet tidpunkten för hans slutgiltiga inträde i den svenska konsthistoriens toppskikt. Under många år har han varit känd som konstnärernas konstnär. Men nu har det stora ögonblicket kommit, det är slut med det marginella; i lite äldre svenska konsthistorier är han inte ens nämnd. Vi kan vara säkra på att i perioden 1965-75 självklart kunna räkna in Dick Bengtsson tillsammans med Lena Cronqvist och Ola Billgren.

Och det är väl välförtjänt? Säkert, men man kan naturligtvis fråga sig när Dick Bengtsson var bäst. Före eller efter upphöjelsen? Med självklarheten följer slitaget, det kommer inte att bli lika fräscht att förundras över hans hakkors och plastspadar; kommentarerna om hans kök som ateljé, strykjärnet som patineringsinstrument och hans språng från övre våningen när en stor del av hans produktion brann upp kommer att vara en del av den fastställda mytologin.

Dick Bengtsson: Richard in Paris, 1970
Vad finns bakom skynket?
Varför liknar ansiktet en mask?
Och varför förkortningen för
det franska kommunistpartiet?
Modernt eller postmodernt?
Har vi börjat höra det här för ofta?

Den institutionella konstteorin i det utvidgade fältet

Den expansion som jag tillagt INST gör att den inte längre är cirkulär. När konstvärlden kallar något för konst sker detta genom att man tillämpar de grunder som tillskrivits konsten. Så länge man har dessa grundläggande uppfattningar om vad konst i vår mening är, är konstvärlden homogen även om den förändras något. Det blir därför möjligt att följa konstvärlden bakåt i tiden, men det går inte att komma längre än till 1800-talet eftersom det vid den tiden genomfördes så omfattande förändringar av de sköna konsterna att man tvingas tala om ett helt nytt begrepp. Naturligtvis är detta ingen nyhet, det är väl känt i konstvärlden, men för att fortsätta konsthistorien längre tillbaks än till 1800 har teoretikerna argumenterat för att konsten finns även före konstbegreppets tillkomst. Alla går inte med på att den avgörande tidpunkten skulle vara 1800, eller ibland 1750-1800. Danto är beredd att gå med på Hans Beltings (tidigare professor på konsthögskolan i Karlsruhe) förslag att konsten börjar med förrenässansen, med Cimabue (det skriver han i Art After the End of Art). Då följer man Vasaris Renässanskonstnärers liv, som tar sin utgångspunkt där. Någon konst i vår mening finns inte vid den tiden, men det går ju alltid att säga att ”det börjar så smått”. Under alla omständigheter blir det mycket över som inte kan inkluderas. Det gäller medeltid och forntid liksom samtliga andra kulturer världen över. Argumentationen för att föra in allt detta under konstens fana är att bilder och texter förmedlar ett uttryck för det mänskliga och subjektiva. Ett sådant resonemang är inte särskilt hållbart utan bygger nog mest på att man tycker sig känna igen det vi idag kallar för konst i äldre material. Vad vi blivit mycket klara över under senare tid är att man inte på något sätt kan lita på hur något ser ut. Ett föremål kan vara konst och kan också vara något annat utan att förändra sitt utseende.

Mest handlar det om gammal vana. När väl konsttänkandet etablerades under det tidiga 1800-talet blev det möjligt att känna igen geniets verk genom hela historien och det blev en gränslös utflykt. Och här var det fråga om att bokstavligen ”känna”; konst har ändå in i våra dagar identifierats genom att sakkunniga ”känt” att något var stor konst. Det är ingen bra metod. Men den är vanlig och många äro de som ”känner igen” konst i alla möjliga sammanhang, ovetande om att de retroaktivt tillämpar vår tids konstbegrepp.

Vi får nog tänka oss att framöver leva med konsthistorien som en till största delen konstruerad readymade. Visserligen trodde konstvärlden medlemmar, konsthistoriker och andra, uppriktigt på att de värden de uppfattade verkligen fanns nedgrävda i föremålen, men allt tyder på att det var ett önsketänkande eller snarare önskekännande.

Till stora delar fungerar konstvärlden på gammalt sätt. I varje medlem i konstvärlden bor det en andeskådare, sentimental till sitt väsen och med en önskan om att konsten har en urgammal historia. Det kostar på att ge upp den. Men gör vi det får vi också en fungerande institutionell konstteori som lätt visar sig vara bäst i test.

Cimabue, Madonna, 1280. Enligt vissa bedömare
skulle konsten börja här. Orsaken skulle vara att målarna
började intressera sig för en större grad av realism.
Vad det nu kan ha med konsten att göra.

För den som undrar vad som sker med Nimisprojektet just nu är detta läsningen.

Ännu väntar Nimis på årets första spikslag. Vädret har varit ogynnsamt och är idag synnerligen ogynnsamt. När snön samlas och bara delvis smälter bort är det begränsade möjligheter att utföra arbete. Konstnär Vilks låter sig dock aldrig nedslås utan finner meningsfulla uppgifter som i sin tur blir små separata projekt som säkert kan intressera den konstintresserade. Under Januari har konstnären helt ägnat sig åt materialtransport. Hans förråd består av två typer material. Dels restvirke som han på tvivelaktiga grunder lyckats bortföra från den lokala återvinningsstationen, dels hyggesrester som han också på tvivelaktiga grunder tillgripit på de platser där skogshuggarnas motorsågar tystnat. Det är en hel del han kommit över varför det tar tid att få allt ner. Och faktiskt är det så att den fysiska sidan av Nimis huvudsakligen består av att släpa virke på sluttningarna.

I det aktuella transportprojektet har konstnären inlett en snöig dag med att bära ner ett par större pjäser ett stycke ner längs stigen. När han återkom någon dag senare förde han med sig ytterligare två, men gick nu förbi de två som redan fanns där. När han återvände kastade han de två första i riktning neråt. Den tredje gången gjorde han på samma sätt, det blir då fyra stycken som skall kastas vidare. För närvarande finns det arton trä under transport, men ännu har ingen nått fram till sitt mål. En sådan transportordning kan endast genomföras under en markant vintersäsong eftersom det annars är alltför stor risk att någon besökare lockas att kasta liggande virke ut över ett stup.

Virket skall begagnas till en upprustning av gångleden Pasadena Walk. Särskilt överdelen på denna behöver en viss renovering eftersom det blivit populärt att klättra på dess tak.

På denna teckning av konstnären kan man urskilja
inte mindre än 7 trälängder som befinner sig
i transportläge något hundratal meter från målet.

Där konstvärlden börjar

Om man nu vill söka efter konstvärlden i historien, vad skall man då leta efter? Konstvärlden finns där det finns konst. Och vad är det? Där måste vi bestämma oss för något mer än ordet ”konst” som betyder alldeles för mycket för att kunna vara behjälpligt: Det är en konst att plocka bär. Alltså är en bärplockare konstnär. Nej, det är inte den konsten utan Fine Arts som det finns anledning att leta efter. Dessa ”de sköna konsterna” fick sin moderna form först med Kant och andra filosofer (och den historien kan man läsa om i del 37 och följande).

Två absoluta villkor för att vi meningsfullt skall kunna tala om konst skapas alldeles runt 1800: Det ena är som sagt nivån (gränslöst ambitiös) och det andra är vilka verksamheter som kan räknas dit, alltså bildkonst, arkitektur, litteratur, musik, sång, teater, dans. Men de tidigare nämnda 7 pelarna i konsten är också helt självklara inslag för konstvärlden. Med allt detta samlat har vi en konstvärld som utifrån sin givna föreställningsvärld om konsten kan göra bedömningar om vad som är konst och vad som är kvalitet i konsten. Ända in i våra dagar har det dock varit så att konst i sig betyder kvalitet.

Konstens historiska ändstation finns alltså kring år 1800. En tysk kvalitetsuppfinning som har stått sig väl.

Vad är då egentligen konst? Det här är viktigt: Konstvärlden HAR TROTT ATT KONST ÄR EN NATURGIVEN KREATIV KRAFT SOM LÖSGÖR SIG GENOM DEN OBERÄKNELIGE OCH HALVT GUDOMLIGE KONSTNÄREN-GENIET. Och den sitter djupt den, och skall inte räknas bort. Det vilar ständigt något halvreligiöst över konstvärldens medlemmar som gärna vill tro att det finns mer än vad man ser.

Låt oss då säga att vi inte längre tror på detta. I varje fall finns det en hel del medlemmar som har lämnat den föreställningsvärlden. Se dock upp eftersom det också rör sig om många läppars bekännelser utan att sinnelaget för metafysisk konst har släppt sitt grepp. Man skall inte räkna bort styrkan av en drömvärld som vilar på högre andliga och kreativa krafter. Den vill konstvärlden gärna tro på.

När något blir konst är det alltså denna föreställningsvärld som aktualiseras helt automatiskt – och som sagt utan egentliga ansträngningar eftersom den praktiska verksamheten mest bygger på likheter.

Då, om vi skulle vara överens om det, att FÖRESTÄLLNINGSVÄRLDEN OM KONSTEN BARA FINNS I DE TROENDES HJÄRNOR, finns det överhuvudtaget ingen annan konst än den som utnämnts för att man trott att den var något särskilt.

Därmed skulle i stort sett alla problem med konstdefinitioner vara lösta. Men det kan tilläggas något om tillämpningen, vilket jag skall göra i morgon.

Ghirlandaio: Santa Finas begravning, 1490
Här är ett klurigt exempel. Konstvärlden säger att denna målning
är konst. Men den är målad före konstens och konstvärldens
tillkomst. Är den då konst? Ja, men den blir konst först när
den blir utnämnd. Och det blev den först på 1800-talet. Fram
tills dess var den – en målning.

Den som vill ha kontakt direkt kan skriva till adressen:

lars.vilks@swipnet.se

Konstvärlden är konsten

De är inte många som är entusiastiska över påståendet: ”Konstvärlden är konsten.” Men det är avgörande. Först kan man tycka att det bara är en förstärkning av en teori på tomgång. Konstvärlden ser till att något blir konst genom att benämna den. Dock talar vi om en ”värld”, alltså en föreställningsvärld. I den ser konstvärlden kvaliteter, meningsfullheter, det poetiska och en lång rad historiska förebilder. Konstvärlden har med sig sin egen historia och med den i bakfickan är det inte så märkligt att den med lätthet kan kalla saker för konst. Inte heller att urskilja bra konst. Bra konst är nästan alltid ytterst lik den senaste kvalitetsyttringen vilket gör saken ännu enklare.

Ingen lär väl tvivla på att det finns för mycket bra konst i samtiden. Det motsvarar ett behov av att kunna fylla utställningar och tidskrifter. Där vill man visa och diskutera bra konst, alltså blir det mycket bra konst hela tiden. När det går några år blir nästan all denna goda konst högst medelmåttig och försvinner i glömskans vrår. Det som blir kvar är saker som bedöms som tillräckligt originella och som kan länka samman konstens historia.

Inga märkvärdigheter, men problemet med att konstvärlden har en historia är 1. Vad är mittpunkten i denna historia? Och 2. När började den?

Danto och Dickie har inte mycket att säga i dessa frågor. Danto talar om nödvändigheten av kunskap om konsthistoria, om tolkningar och konstnärliga idéer. Och man undrar när dessa kom i ropet. Orsaken till att teoretikerna stannar upp och lämnar INST i ett rätt ointressant tillstånd är lättförståeliga. Priset kan bli för högt och kraftigt överskrida smärtgränsen. Och det rör sig om nödvändigheten att radikalt förkorta konstens historia. Konstvärlden bär på starka och genomgående konsistenta egenskaper vilket alltså för med sig att det finns grunder för att benämna något som ”bra konst”. Jag har redan behandlat dessa egenskaper under rubriken ”konstens sju pelare” (Del 27). Men varifrån kommer den föreställningsvärld som utgör konsten? Klart att vi idag inte har samma konstbegrepp som vi hade för hundra år sedan. Betraktar vi konstens historia kan man se att den ändå behåller sina huvudsatser under tämligen lång tid. Förändringarna är inte drastiska utan kan assimileras i en fortsatt kontinuerlig historia. Teoretikerna som funderat på INST är medvetna om detta. Stephen Davies har i sin bok Definitions of Art 1991 menat att det finns ett antal konstvärldar som representerar det förändrade konstbegreppet men att dessa har förbindelser med varandra. På så sätt kan man göra konsten kontinuerlig ända till istiden. Säkert kan man det om man önskar, men resonemanget lutar starkt åt att det går att förbinda allting med allting om man det är det man vill. Problemet är åtkomligt genom att sikta på vissa givna sidor av konsten (som vi ser den idag) och utan vilka vi inte meningsfullt kan tala om konst (som vi förstår ”konst”).

En av dessa, den allra mest centrala, är att konst befinner sig på en hög nivå. Man märker detta när man t ex läser konstkritik. Ingenting är lättare än att ironisera över en konstkritikers språkbruk. Lite ändring har det skett, en hel del skribenter försöker bredda sin läsekrets genom att skriva mera populärt och lättsamt, men det hjälper inte. Konsten befinner sig på en så hög diskursnivå att den inte meningsfullt kan populariseras. Här börjar den riktiga historien om varför INST är den bästa konstteorin vi har.

Professor Stephen Davies vill tänka sig att konsten
är kontinuerlig genom en lång och vindlande färd
genom hela historien.

Bra konst är bra därför att konstvärlden säger att den är bra.

Nå, det som konstvärlden kallar för konst är konst. Och vem är konstvärlden? Egentligen är alla som har den minsta aning om konst en del av den. Men det är förstås så att de trängre kretsarna är inflytelserika och konstituerar i praktiken riktlinjerna för vad som är konst. Och konstnärer är sådana som ses som konstnärer av konstvärlden.

Nu, och det blir nästan alltid missförstånd på denna punkt, är det ingen större affär med att något kallas för konst eller att någon känns igen som konstnär. Fullständigt ointressant, eftersom konst kan vara urdålig konst och en konstnär usel. Konstvärlden är tolerant i den frågan, vill man så får man. Men sakens kärna ligger i vad som är bra konst, kvalitet. Vad är bra konst? Enkelt att svara på: Det som konstvärlden anser vara bra konst är bra konst.

Är man villrådig skall man alltså vända sig till konstvärlden. Lite arbete kräver det, om man inte frågar någon som är orienterad i de synpunkter som gäller i konstvärlden, får man vända sig till tidskrifter, större utställningar, nyutgivna böcker, kultursidor osv. Ganska snart blir man klar över vad som är bra, vad som ”gäller”. Konstvärlden har givetvis vissa skäl att föredra vissa saker framför andra. Jag skall komma tillbaka till det.

Relativt sällan överensstämmer konstvärldens kvalitetsnormer med den enskildes. Denna diskrepans är det inte mycket att göra något åt. Man kan tycka och motivera varför man tycker att alla andra skulle tycka på samma sätt, men det hjälper föga. Å andra sidan är det en värdefull kunskap att veta vad som faktiskt gäller. Härmed är kvalitetsproblemet faktiskt löst. Sedan får man inse att konstvärlden inte är enhetlig. Det finns konstvärldar. Den trendsättande frontlinjen där saker sker är ju Den Internationella Samtidskonsten. Den är inte den största, Modernismen, som inte längre gäller, är mycket större och omsätter en långt större penningvolym. Många fler kan räknas upp, folklig konstvärld, akademisk konstvärld, marinmålarna, naivisterna osv. Men de spelar en underordnad roll. När det handlar om oenighet mellan konstvärldarna är det trendsättaren som har de starkaste korten. Om det finns oenigheter inom en kategori är det naturligtvis de starkaste som avgör vad som gäller.

Kanske någon ropar efter ”riktig, äkta konst”, alltså inte den som smilar upp sig på vernissagerna i de stora metropolerna och på biennalerna utan en annan som utan kommersiella intressen står långt ifrån köttgrytorna – och som naturligtvis å det grövsta nonchalerats av konstens makthavare. Emellertid är det ytterst svårt att finna något sådant, vad det nu skulle vara. Talangscouterna i konstvärlden letar febrilt efter sådan vara ty det är precis vad konstvärlden önskar sig. Alla vill ha ”riktig, äkta och utmanande konst”, en konst som säger ifrån. Med andra ord: ingen kommer undan. Eller nästan ingen, för man skall hålla dörren öppen för att nu är inte sedan. Det finns konstnärer som får vänta länge innan uppmärksamheten når dem. Konsthistorieskrivningen kan aldrig med framgång äga rum mitt i nuet utan får skrivas om när linjerna klarnat och utmönstringarna sker. Sådana åtgärder är naturligtvis konstvärldens beslut. Den ändrar alltså ståndpunkter, men det går långsamt.

Om man tänker sig att det finns en ”annan konst” än konstvärldskonsten får man genast problem. Är inte konsten en skapelse av konstvärlden? Och här bränner det till. Det är utifrån den här meningen som man definitivt kan bryta cirkelgången i det institutionella resonemanget.

Är denna målning konst? Troligen och inom området marinmålningar.
På goda grunder kan man anta att den inte ens där tillhör höjdarna. Men
den skulle också kunna vara ett objekt för ett marinmuseum där
konstnärligt värde inte är någon huvudsak. Målningen skulle också kunna
omvandlas till internationell samtidskonst genom readymadetekniken
och en lämplig diskurs t ex i ett projekt om postkolonialism.