Vilks.net

Boken ”Hur man blir samtidskonstär på tre dagar” fortsätter att uppröra en del recensenter. På Norrköpings Tidningar har Maria Andersson blivit bekymrad. Hela texten här. Hon menar t ex:

”Recepten på hur man kan skapa konstprojekt på ett sådant sätt att konstvärlden kommer att ta till sig dem är riktigt provocerande. Om syftet endast vore ironi, så låt gå, men författarna understryker att textens huvudsyfte är att få fram samtidskonst av hög kvalitet. Jag undrar vad det är för mening med konst som är gjord efter mall? Knappast att driva konsten framåt. ”

Vad Maria Andersson missar är att konsten redan görs efter mall, men oorganiserat och med intuition. Det blir bättre gjort om det görs medveten. Driver det konsten framåt? Ja, det kan det göra, eftersom konsten inte handlar om att göra ett eller annat konstprojekt (dem har vi alltför många av redan) utan att kunna bedriva sin verksamhet under längre tid och med rimliga villkor. Sådant ger långt bättre möjligheter till att åstadkomma något som är intressantare än dussinprojekt. Och man skall förstå att insikten om dussinprojektet är förutsättningen för att kunna lämna det.

Och här är lite mer bekymmer:

”I överflödet av all ironi glömmer författarna också något ganska viktigt: Om (och jag säger om) vem som helst idag, som har förmågan att följa en strategisk modell, kan bli en framgångsrik samtidskonstnär – vad händer då med konsten?”

Det glömde vi för övrigt inte, redan på första sidan i inledningen tar vi upp denna ganska självklara synpunkt. Och jag kan lugna Maria Andersson och andra som oroar sig för detta. Det kommer inte att ske, konstvärldens medlemmar är djupt konservativa och endast ett fåtal kommer att förmå sig till att bli strategiska. Det här är egentligen bara en version på den gamla klyschan ”tänk om alla gjorde så, hur skulle det då bli”.

”Men ironin som till en början är ganska rolig går ibland för långt och efter en stunds läsning smyger sig bitterheten in mellan raderna. ”

Ironin är nödvändig, varken jag eller Schibli säljer våra själar till postironin. Men det är en romantisk ironi, alltså skriven som ett dubbelt perspektiv. Vi tar faktiskt inte ställning till om det är bra att det är som det är. Och därför blir också påståendet om bitterheten något som springer fram ur författarens egen fantasi. Minst av allt är vi bittra.

Den genomgående kritiken av Nimis har varit: ”Tänk om alla gjorde så”. (foto: James Hartman)

I begynnelsen och sedan alltid

Hegel, Schelling eller Hölderlin skriver i Das älteste Systemprogramm des deutschen Idealismus 1797:

”Jag tänker här först framlägga en idé som såvitt jag vet ännu inte gått upp för någon: vi måste ha en ny mytologi, men den måste ställas i idéernas tjänst, den måste bli en förnuftets mytologi. Om vi inte ger idéerna en estetiskt, dvs. mytologisk form, kommer ingen att vara intresserad av dem. … Mytologin måste bli filosofisk, så att den kan göra folk förnuftiga, och filosofin måste bli mytologisk, så att den gör filosoferna känsligare. … Då kommer det att råda en andens allmänna frihet och jämlikhet! Det kommer att bli människans sista och högsta verk.”

Det här är en mycket tidig utgåva av Konsten. Faktiskt så tidig att författaren inte ens tänker i konsttermer. Vid den här tidpunkten är det fortfarande estetiken och dess förhållande till filosofin som är saken. Likafullt är det ett av de tyngsta arvegodsen som konsten kommit att bära med sig. Den konst vi har idag följer på sitt sätt samma grundläggande plan, att skapa ett sätt att kommunicera som är om inte universellt så åtminstone allmänt, och att sträva efter frihet och jämlikhet. Hur har det gått efter 158 år kan man fråga sig? Någon storförening av konstarterna och vetenskaperna ser vi ännu inte till. Möjligen kan man säga att konstarterna har fått en ny mytologi, men då bestående av interna referenser som har begränsad giltighet även konstarterna sinsemellan.

Företrädarna var inte i stånd att skapa de verk de föreställde sig. De fick istället vänta. Väntandet har fortgått i alla dessa 158 år och vi kan säga att vi alltjämt väntar på detta stora verk som skall inleda konsten och samtidigt avsluta den. Man skulle kunna tro att detta enbart är en föråldrad fantasi. Men ingalunda, konstprojektets storlek definieras här och det fortsätter. Det kan inte förminskas. Om man gör det kommer det att krympa samman till ingenting. För övrigt är det inte aktuellt. Se bara på dagens socialkritik. Varifrån kommer den måttlösa ambitionen, den rastlösa övertron på betydelsen av det man gör? Varje konstnär bär sitt Systemprogramm.

Landskapsmålning av Joseph Anton Koch från 1796 – målning, ännu inte konst

Vem är medlem i konstvärlden?

Konstvärlden medlemmar vill inte gärna vara medlemmar i konstvärlden. Med andra ord vill den konstaktive inte se sig som en del av etablissemanget. Därför kan man slå fast: Den typiske medlemmen i konstvärlden avvisar ett sådant medlemskap. Men vilka är egentligen medlemmarna? Enligt en utbredd uppfattning skall dessa utgöra en elit som styr och ställer i konsten. Så är det inte, det är lätt att bli medlem. För att ta ett exempel hämtar jag en historia från rektorn, filosofen, kritikern och curatorn Daniel Birnbaum. Han talade med en seriös samlare från Texas som intresserade sig för samtidskonst. Han uttryckte sin beundran för ”That lovely young man Okwui Enwezor who was making a documentary in a castle in Germany.” Är samlaren en medlem i konstvärlden? Självfallet även om hans kunskaper är begränsade. Bristande kunskaper och inkonsekventa resonemang samt missförstånd finner man ofta hos konstvärldens medlemmar. Samlaren får ändå tilldelas rollen som en relativt avancerad medlem. Han känner till Enwezor, vilket inte alltför många gör, och har hört talas om Documenta i Tyskland men lyckas sedan få till stånd ett ordentligt missförstånd.

Medlemmarna i konstvärlden avgör vad som är konst och vad som inte är konst. Det rör sig dock inte om någon deklaration utan det är ett beteende; konstvärlden accepterar saker som konst, andra saker ser de naturligtvis som andra saker. En målning i ett galleri tvivlar man knappast på som konst medan 1/2 kg smör i en butik är 1/2 kg smör. Eliten i konstvärlden avgör däremot vad som är kvalitet. Att avgöra det är ingen demokratisk procedur. Men det är inte ens att höja på ögonbrynen åt. Varje institution har sin elit, eller om man vill använda ett mindre värdeladdat uttryck, sina sakkunniga. Konstvärlden sakkunniga avgör vad som är kvalitet. Kan vi lita på det, eller missbrukar de sina positioner för att gynna dem som är deras gunstlingar? Säkert finns det ett sådant missbruk men knappast i någon större skala. Vad konstvärldens framskjutna koryféer kan åstadkomma är att puffa fram någon bland en grupp som är ungefär likvärdig. Det handlar om ett helt normalt nätverksbygge, konstvärlden är varken bättre eller sämre än andra områden.

Det här är smör och inte konst. Men smöret
kan naturligtvis bli konst om någon konstnär
skulle få för sig att utnämna det till konst.

Projekt Hjalt

Konsten har fått sitt AIRIS (artist in residence) som understödjer samarbete mellan konstnärer och företag. Vilks tycker att det är bra tänkt men alldeles för smått och fjuttigt: ”Det handlar om en liten snutt där och en liten snutt där, vi måste tänka i lite större format. Nyckelordet är ’kulturkick’ och då skall man inte vara återhållsam. AIRIS ’syftar till att ta tillvara på den kompetens kring kreativa processer som finns inom kultursektorn och korsbefrukta detta med företagets förändrings och utvecklingsarbete.’ Och det skall jag ta itu med. Här går naturligtvis inte att gå genom AIRIS som är ett alldeles för återhållsamt organ. Det fanns inte mycket annat att göra än att själv ta hand om saken. Astra Zeneca i Lund är ett ovanligt öppet företag och jag har nu äntligen fått tillfälle att göra mina studiearbeten operativa. Genom åren har jag, under hårt arbete och avsevärt motstånd, utvecklat ett antal moduler som nu skall bilda utgångspunkten för ett fullskaligt arbete.”

Projektet Hjalt är en samverkan mellan Astra Zeneca i Lund och konstnären. Ett stort område på företagets mark har upplåtits för ett av de största konstprojekt som någonsin utförts, åtminstone i Europa. När arbetet avslutas om några veckor kommer det att ha nått en höjd av 75 meter, alltså fem gånger så högt som Nimis på Kullaberg.

Hjalt ett av vår tids största konstprojekt. Foto: Leslie Raie

Det gick precis så illa i Mostar som man kunde befara. Staden är delad i en kristen och muhammedansk sida och de kommer inget vidare överens. Konstnärerna, som skulle skapa ett förenande verk vid bron, hade varit så duktiga och kreativa för att finna något som alla och särskilt presumtiva vandaler skulle tycka om. Dessa vandaler, såväl kristna som muhammedaner borde, tycker man, kunna enas kring Bruce Lee. Vem har något emot Bruce Lee? Men det var naivt att tro att konsten skulle komma undan så lätt. Det var sofistikerat tänkt, vandaler är något helt annat. Den råa urkraft som springer ur vandalen är det sista uns av autentisk expressionism som västvärlden kan uppbringa.

Det var feltänkt. Nu kunde man rådfrågat mig och jag skulle då svarat med en vinnande och genialt enkel lösning. Man skall inte undvika vandalisering utan istället bejaka den. Den relationella konsten känns visserligen numera lite tröttsam men fullt användbar just i detta fall. ”Låten dem komma”, skulle vara tillropet. ”Och låten dem arbeta tungt relationellt”. ”Låt det bli ett samarbetsprojekt över många gränser!”

Själva skulpturobjektet skulle kunna se ut så här:

Jesus och Muhammed tillsammans, betong 2005.

Nu krävs det en del arbete för att komma någonvart, vandalerna får ge sig på ett mäktigt släggande. Det är faktiskt en idé att inte armera den, eftersom det kunde verka alltför avkylande på vandalarbetarna som i detta fall skall skapa det huvudsakliga verket. Betong kostar inte mycket och skulpturen kan lagas i det oändliga. Dessutom skulle produktionskostnaderna vara mycket lägre än den bronsskulptur man nu så olyckligt fastnat för.

Guy Debord (1931-1994) och situationismen har kommit på tapeten i konsten. Debord fann snart att konsten och konstnären inte var mycket att ha för att genomföra den stora revolutionen, redan 1962 var konstnären exkluderade. Konstvärlden visade sig vara en högst villig att assimilera konsten som konst och strunta i det politiska innehållet. Varken derivé (följa sina infall) eller détournnement (ändra och bryta ner konventionella bild- och symboluttryck) var i det avseendet till någon glädje. Situationismen valde politiken och lämnade konsten, på ett egendomligt sätt skulle det ändå finnas ett uns konst kvar i den politiska grupperingen, något som omsorgsfullt skulle döljas: Konsten är död och måste överskridas i revolutionär praktik. Någon revolt kunde situatinisterna inte heller genomföra utan inväntade massornas stora revolution. En kort tid verkade det som om företaget skulle kunna blossa upp på allvar när majrevolten inträffade i Paris. Men det var ingen revolution och än en gång sveks förhoppningen om att förena den sanna konsten med folket.

Gång på gång blir konsten sviken av folket. Det är bara att konstatera att om det är något som det är fel på är det folket. Folket har uppenbarligen andra intressen än konst i revolutionens tjänst. I valet av engagemang väljer folket shopping, kändisar, tv-serier och sport. Medelklassens intellektuella (där vi naturligtvis finner konstens företrädare) ser detta som kapitalismens manipulation av massorna. Det hjälper inte stort, får folket välja, väljer det bort konsten.

Man kan undra varför Debord kan vara intressant för konsten just nu. Är det ett socialkritiskt halmstrå att föreningen av konst och folket trots allt skulle kunna ske med derivé och détournement? Man kan ana vad som möjligen kan komma ur detta: neosituationism som ett fängslande inslag i konstvärldens partykultur.

Debord kastade ut konsten. Nu är han åter het i konsten.