Vilks.net

Ja, nu när Baudrillard igen tagit till orda i en ny bok om konsten blir vi igen påminda:

”Art has now collapsed into the aestheticized banality of everything else . . . a ‘pornography of transparency’ that we can only experience with irony and indifference. It claims to be null: ‘I am null! I am null!’ But it is truly null!” he smiles triumphantly. ”Striving for emptiness when it is already empty.” The problem, said the philosopher, is the fake nothings: ”The snobs of nullity, the counterfeiters, must not be allowed free reign. The poetic operation is to make nothingness arise from signs.”

Inte är det lätt, tänkte jag när jag ägnade en del av mina krafter åt att bära sten till mina stenkistor i Wotan. Tyngre skall tornet varda, berett att rida säsongens stormar. Wotan har fått några andra förstärkningar som kan beskådas i bifogade bild:

Wotan som modernistisk skulptur

En rent modernistisk kompositionsdetalj, onekligen. Vilken förebild kan spikare Vilks hava haft? Senare kom jag på det. Den idag hopplöse franskmodernisten Riopelle som lätt föraktfullt kan tilldelas namnet Rio Pelle på svenska.

Riopelle på 50-talet

Wotan som modernistisk skulptur. Den är väl skyddad, ingen skulle komma på tanken att se parallellen med Riopelle. Och om man gjorde det skulle man aldrig tänka sig att det har någon betydelse. Likafullt kan vi vara tämligen säkra på att konsten finns i kompositionen även om det går lika bra att komponera med repetition.

Att meditera vidare

Nå, den lilla delrapport från dokumentärfilmen på teve (11 nov) som jag kom med igår kan kompletteras genom ett tappert försök att dammsuga hela filmen för att måhända finna ett konstkorn någonstans. Mamma Andersson skänkte oss i alla fall tanken om ljuset som strålar en stund:
”Att få uppmärksamhet är som att träffas av solens ljus. Har man tur träffas man av dess strålar en kort stund under ett liv, men ljuset är förgängligt”. Tänkvärt, ljuset det kommer och går, några vandrar i dödsskuggans dal. Det har nog med konst att göra och troligen vill konstnären påtala att man inte kan vara mycket berömd hela tiden. Och de orden behövs, i synnerhet för Mamma Anderssons partner Jockum Nordström som säger: ”Om det går knackigt en tid är jag helt knäckt.”

Illa, illa för stackars Jockum som dessutom uppnått den relativa fattigdomen att inte vara i stånd att köpa sina egna konstverk. Jag känner omedelbart att jag här har en kollega som är i behov av stöd och tröst inför kommande knackigheter. Håll ut! Ring mig! Vi fixar saken!

För att visa hur lätt det är att liksom en badboll flyta på den sugande sjön har artikelförfattaren visat vad man kan göra med en Nordström. Utan tvekan är han en framstående konstnär. Å andra sidan är inget så bra att det inte kan bli ännu bättre. Och läsaren kan själv kasta ett öga på verket nedan som är ett exempel på en uppgraderad och spetsad Nordström.

Nordström & Vilks: Sjön suger II, teckning 2005

Televisionskonsten

Man skall inte hålla sig för god att spana efter konst även i teveapparaten. Igår visades filmen om paret Karina Mamma Andersson och Jockum Nordström. En rejält tilltagen film på en timme men lättad kunde jag snart inse att den på ett övertygande sätt var helt konstbefriad. Jag antar att filmens budskap var ”möt människorna Andersson & Nordström och deras vardag”. Men lite konst kunde man ändå ha skjutit in, tycker jag, trots att det var på bästa sändningstid och att vi vet att tevepubliken är otålig och inte vill utsättas för intellektuella påfrestningar.

Bättre sent än aldrig, som en ringa ersättning för den uteblivna konsttilldelningen kan jag här presentera ett unikt originalverk av Mamma Andersson. Författaren har gjort några smärre tillägg och korrigerat några småfel men i det stora hela är arbetet av konstnärens egen hand.

Mont Sainte-Victoire i skogen, olja 2005

Postironi

Det kan inte förnekas att jag utpekats som en dålig konstmänniska genom att jag inte omfattar en i någon omfattning just-nu utbredd livsstil som kallas postironi. Om det är korrekt är tvivelaktigt men det finns i varje fall företrädare som menar att vi lever i en postironisk tid.

Jag erinrar mig med intresse att 70-talets maoister och andra vänsterfalangister var rakt genom postironiska. Inte en tillstymmelse till annat än att ta sig själv och Rörelsen på blodigaste allvar. Och det postironiska uppbådet idag är inte helt fjärran sådana tankar. Kan en fullblodsfeminist uppbjuda ironi i sin verksamhet? Eller kan en socialkritisk konstnär tänka sig annat än att förändra världen med hjälp av den pålitliga konsten?

Här går det nog att spana in åtminstone något som handlar om synen på konst. Betrakta dem, allvarsmän och allvarskvinnor, fulla av konstens tillförsikt. De medger att de inte längre vill sätta full tillit till biennalerna (med det lätt ironiska förbehållet att de inte själva råkar vara inblandade i en sådan) och att de hellre väljer trendiga gallerier (inte heller där kommer man undan en liten ironisk glimt). För visst är det så att konsten har blivit en del av verkligheten, att det inte längre är en sak som den bildade medelklassen visar upp för varandra. Kritikern, konsthistorikern och direktören för Whitechapel i London, Iwona Blazwick, menar i varje fall det. Hon pekar (i det senaste numret av Frieze) på det uppenbara skälet att konstens auktionspriser har gått upp väsentligt och därför har konsten blivit en reell del av det marknadsorienterade samhället. Konsten kan till och med generera turism och åstadkomma massunderhållning. Ja, om inte ironin ligger väldigt på lut här, har jag svårt att förstå någonting alls. Eller skall vi tro med entusiasm och allvar på dessa fruktbara möjligheter?

Ett tyngre argument för ironins ständiga infall i konsten kommer från dess ursprung. Via Fichte kom såväl Hegel som Schlegel att placera ironin som oundgänglig. Utan ironi ingen konst. Allt vad konstnären gör är fiktioner. Försöker konstnären att göra något annat hamnar vi i den rena farsen. Och inser man fiktionerna smyger ironin tätt intill den skapande artisten. Något annat är nog inte möjligt.

Johann Gottlieb Fichte satsade allt på jaget och blev därför liknad vid en ryttare som med full kraft kastar sig upp på sin häst för att omedelbart falla av på andra sidan – men han ger sig inte utan prövar outtröttligt om och om igen med samma resultat. Härvid uppstod grunden för konstens ironi.

Peder Alton är arkitekturkritiker på DN. Här ger han en fängslande inblick i Vilks arbeten utifrån ett arkitektoniskt perspektiv. Redaktionen har gjort några smärre korrigeringar i texten.

Ett intrikat samtal
”En allvarlig byggnad…”, så lyder ett kort omdöme om Lars Vilks Nimis (1980-) på Kullabergs naturreservat. Allvarlig?
Snarare ett öppet diskussionsunderlag – som många svenska myndigheter inte har valt att se det.

Men ingen tvekar om byggnadens ikonstatus.
Förklaringen är inte så lätt att ge – åtminstone inte för den oinvigde. I Nimis för Vilks ett intrikat samtal om allt som har med husarkitektur att göra. Om vad som är vägg och yta, tak och golv, vad som skiljer nischen från fönstret och var konstruktionen slutar och formen börjar. Och naturligtvis hur allt detta hänger ihop, om det över huvud taget hänger ihop. Och ingenstans driver han sina idéer så långt – och lustfyllt – som i de två konstruktionerna i den södra och norra delen, Ascendentens Funktion och Wotans Torn.

Under den senaste tiden har jag blivit besatt av konstruktionerna och fotograferat dem ur alla tänkbara vinklar. Ändå består den bara av en enkel ledning, ett golv och ytterplank (egentligen rivningsvirke).

Naturligtvis är den tidstypisk in i varje liten detalj. Dekoren på broplattan (en tunn gran) är bara antydd och har hård konkurrens av den tydligt redovisade konstruktionen. Funkisen lurar om hörnet men har ännu inte helt slagit ut den spröda, svenska 1920-talsformen (Swedish grace). Träunderlaget vittnar om ett trähantverk som alltmer börjar likna stål och plåt. Samtidigt skulle delar av konstruktionerna mycket väl kunna ingå i friserna som löper längs bibliotekets inneväggar i Vindarnas Torn.

Subtilt så det förslår. Till och med konstruktionernas räcken har fått formen av krigare – men deras släta drivved är främst höjda för att vara greppvänligt. Både rationellt funktionalistiskt och klassiskt förfinad.

Konstruktionen avviker också kraftigt i rummet och signalerar att den är något helt annat än bok/bokhyllorna Arx och den kolonnprydda entrén. Ascendentens Funktion och Wotans Torn är helt enkelt spikat för att vara annorlunda, markera en annan funktion och utan förutbestämda skönhetsvärden.

Själv har jag upptäckt dem alltför sent. I omgångar har Dalahästen, den lille kampen med fyra ben, blivit stulen och spikats upp på nytt, Den ursprungliga idén med stenblock runt kanten tillämpas inte längre och stenkistan är oftast torr och smutsigt grå. Synd, för här rör Vilks vid något avgörande inom arkitekturen.

Wotans Torn med Dalahästen

Han tillåter sig helt enkelt föra flera samtal på en gång och med skärpa, prövar sin egen tids formideal men hävdar dem inte som allmängiltiga sanningar. Det är en arkitektonisk hållning som i dag blivit nästan omöjlig. Och som inte ens efterfrågas av en intellektuell och konstnärliga elit, I dag är arkitekterna ensamma om att vårda den radikal, utmanande och prövade spiktradition som under mer än hundra år kopplats ihop med nya sociala och politiska idéer. Märkligt och oroande.

Nimis har alla chanser att stå ut framöver. Länsstyrelsen har nu enhälligt bestämt sig för att lägga ut information om verket på sin hemsida. Vilks Nimis är en lysande förebild för skapandet av turistintresse – ett nybygge behöver varken ”passa in” eller vara osynligt på ett naturreservat.

Å andra sidan, den motsäger inte heller en stram, osynlig maskinform. Turistintresset kommer att ge en tydlig bild av spikklimatet i Sverige – och Stockholm. Och internationellt lär den inte gå obemärkt förbi. Vilks är en arkitektonisk turistkändis och Nimis hör till de få riktigt stora spikmonumenten under 1900-talet.

Peder Alton

Efter konstteologin kommer igelkotten

Såsom teologerna har sin bibel att förstå världen efter har konstteologerna också sin, Kants Kritik der Urteilskraft. Det finns naturligtvis fler profeter som ingår bland de heliga som Schlegel, Hegel, Schopenhauer, Nietzsche, men ingen är så helig som Kant. Det handlar om konstens heliga ande, den särskilda estetiken vilken om och om igen disputeras i estetiska arbeten som i ändlösa strömmar publiceras med sina fasta rubriker ”Art and Representation”, ”Art and Expression” och ”Art and Form” för att därefter samla synpunkterna i ”The Concept of Aesthetic Experience”. Dessa skrifter är inte särskilt aktuella för samtidskonsten, denna har som sagt blivit pragmatisk och socialfilosofisk, men de lämnar ett tomrum efter sig. Man skulle förvänta sig att ersättningsmodellen ”den institutionella konstteorin” skulle ta platsen, men så har ännu inte skett. Vi har därför när vi överblickar konstens teologi dels dessa inaktuella framställningar om den estetiska upplevelsen och dels den konsthistoriska kanon.

Det är inte mycket konst kvar att tala om trots att det produceras mer än någonsin. Socialkritiken som bara för några år sedan var det jublande alternativet gentemot modernismen men också som utvägen ur den postmoderna relativismen har alltmer kommit att bli en uppvisning av sociala problem vilka framförs med gränslösa ambitioner.

Det är dags att samla upp vad som överlevt dessa laviner. För konst är trots allt en god idé om man utgår från de egenskaper som har formats genom praxis inte minst under den estetiska eran. De är knappast medvetna mål för de hårt arbetande konstnärerna, curatorerna och kritikerna. Men de har en obeveklig styrka och finns ständigt på plats i verken och kommentarerna. Först har vi naturligtvis diskursen, själva matsedeln. Diskursen (som då ges av curatorn) ger alltid vissa löften om innehållet men det finns ingen som helst garanti för att den är korrekt. Huvudrätten utgörs av det outtalade och desserten av det obegripliga. Kritikern skriver ut matsedeln på nytt men inte heller efter måltiden kan man känna sig övertygad om att denne har sagt något väsentligt.

Om konstens vändpunkt kan fixeras till en sent upptäckt pissoar är vi nu nästan framme vid det fulla varvet, konsten beredd att snurra vidare på den hermeneutiska cirkeln. Det var nu inte så att Kant skapade konsten, han skapade i första hand dess teologi. Den verklige skaparen kan utpekas som Schlegel et consortes kring 1800. Schlegel satte i ett benådat ögonblick in det objekt som konsten i vår tid förlorat. Konsten kan därmed för ett kort ögonblick lämna det konceptuella stadiet, immaterialiteten och skåda, inte bara en möjlig form, utan själva grundformen.

Vi är nästan där, att genomföra det som inte var möjligt för Schlegel och hans tid. Konsten, som denna idé nu blivit funtad, vill för mycket. Ja, vi ser det ständigt omkring oss i socialkritiken som ger sig på att lösa världsproblemet och vill förvandla världen till en bättre plats. Schlegel insåg att det inte går att göra så stora verk (även om det vid den tiden skramlades med förhoppningar om Gesamtkunstwerk). Fragmentet var svaret och svaret på fragmentet var – Igelkotten.

Låt oss odla vår igelkott. I den ligger konstens omedelbara framtid.

Häxan

Det finns inte mycket konst att hämta i konsthistorien. Strängt taget ingen alls. Och skälet är att det är omöjligt att få fram någon; konst finns överhuvudtaget inte. Ett sådant påstående kan vara svårt att tro på men förmodligen ligger det till på det sättet. Låt oss gå till häxan! Finns häxan? Ja, vilken häxa då? Vi tänker väl främst på den klassiska häxan från 1600-talet, en fängslande figur, främst identifierad som kvinna och med synnerligen intima förbindelser med Den Lede själv. Enligt senare tiders forskning är det inte mer än omkring 50 000 som avrättades, tidigare hade man betydligt högre siffror. Uppenbarligen fanns häxan, men idag är det inte samma sting om ens något. Moderna häxor kan ibland möta upp i tevens soffprogram men talar då inte om något snaskigt sexliv med Hin Håle. Men för de flesta människor som levde på 1600-talet var häxan en realitet och kan därför sägas existera i varje fall under den perioden. Häxan både finns och inte finns, finns inte för oss.

Konsten går samma väg och det är bara en tidsfråga innan dess välde faller samman. Konsten kommer inte att försvinna med det utan kan leva vidare eftersom den är betydligt mer konstruktiv och säljbar än häxan. Men konsten har funnits, främst under perioden 1800 – 1990, alltså under nästan 200 år. Sålunda kan man lätt förstå varför det inte är lätt att finna någon konst i våra dagar.

Men det går ändå att göra något åt saken. Mera om detta i följande spaningar.

Gammaldags häxa

Modern häxa

FEMINISMEN OCH KANON

Det är inte lätt för kvinnor att bestiga den så totalt mansdominerade konsthistoria kanonen. Den feministiska konsthistorieskrivningen protesterar och gör sig bland annat synlig i samband med utställningen ”Konstfeminism” som under de kommande åren skall vandra runt i Sverige. Docenten Anna-Lena Lindberg är naturligtvis inte nöjd med hur konsthistorieskrivningen bedrivits. Den ärevördige H. W. Janson levererade 1979 den herostratiskt ryktbara sentensen ”Jag har inte kunnat finna någon kvinnlig konstnär som självklart hör hemma i en konsthistorisk översikt i ett band”, citerar Lindberg i katalogtexten. Det var att ta i, men även med bästa välvilja blir det inte särskilt många kvinnor som kan läggas till. Anledningen är naturligtvis att kvinnor inte ägde tillträde till måleriehantverket. Feministerna vill dock inte ge upp så lätt utan vrider och vänder på kanons kriterier. En lösning, som Lindberg nämner, är att ta med lite konsthantverk.

Det är emellertid svårt att riktigt tro på den feministiska konsthistoriens ansträngningar att genom kompromisser och tillägg lappa ihop kanon. För att den skall bli politiskt korrekt är det självfallet lika nödvändigt att ge betydligt mer utrymme åt andra kulturer, andra samhällsklasser. Och borde det inte ges plats åt alla de stackars manliga konstnärer som i tusentals exkluderats när de inte befunnits värdiga nog att uppfylla den patriarkala konstordningen? Så kan man hålla på. Men det finns enklare sätt.

Som det redan framgått är den konsthistoriska kanon en konstruktion av sent datum. Det finns ingen riktig grund att fortsätta att tro på dess historia. Vad vi istället skulle ägna krafterna åt är att skriva en historia om bild och form. Någon sådan finns inte, eftersom konstbegreppet har ställt sig ivägen. Konstens historia är främst konstbegreppets historia och hur detta genom åren har påverkat vår syn på bland annat bild och form.

Feministerna kan trösta sig med att om det skrivs en kanon med utgångspunkt ifrån konstbegreppet och kring detta den konstvärld som utövar dess trossatser, så kommer det hela igång först i början av 1800-talet. Men de premisserna är ur vår synpunkt falska, startpunkten får läggas ännu senare, strängt taget först omkring 1990. Och med en sådan tidsaspekt är det en betydligt ljusare bild för kvinnligt deltagande i konsthistorien.

Alltså ett enkelt råd om hur den konsthistoriska kanonen skall hanteras: Lägg ner, börja om.

Artemisia Gentileschi: Judith. Klarar inte kanon.

Konsten gradvisa försvinnande till ingenting

Ja, förklaringen till att Delacroix och Monet förlorar sin status som konst är att det är konstvärlden som gäller. Det vill säga om det gäller. Här går viljorna isär, merparten av konstvärlden tror fortfarande på uppenbarelserna i Den Heliga Skrift (”Världskonsten”). Tror man det, tror man också att de båda 1800-talskonstnärerna (och för övrigt hela rasket) är riktig konst. Men bättre än så kan vi. Om man inte tror på någon magisk konst som uppstår av sig själv över hela världen, får man nöja sig med att det faktiskt är konstvärldens uppfattningar som gör något till konst. Mot den bakgrunden är alltså inte Delacroix och Monet konstnärer genom att de skapar ”konst” utan bara genom att de legitimeras av konstvärlden. Eftersom det är så att teorin om konstvärldens utnämningar (den institutionella konstteorin) inte fanns under 1800-talet kommer även Delacroix och Monet att få konststatus enbart genom att uppdateras till konst enligt den institutionella konstteorin. Herrarna får förnyat förtroende men sent, ett genombrott för den institutionella konstteorin har vi inte förrän under 1990-talet.

Det låter sig därför sägas att Dante och Vergilius och Impression, soluppgång är konstverk från 1990-talet. Nu med institutionell etikett. Tror man inte på Världskonsten är det den enda möjligheten.

Konsthistorikern Bernard Berenson ((1865-1959) studerar ett arbete av Canova. Han kunde inte ana att det han såg inte var konst.