Del 27: Konstens 7 pelare
Konstens sju pelare
Nå här är det hela, välkommen till konsten och konstvärlden:
Och konstens 7 pelare: Under trappan finns Ontologipelaren, därefter från vänster: Diskurs, Normbrott, Obegriplighet, Frihet, Fiktion och längst till höger Ironi.
Jag skall ta mig för att presentera dessa konstens sju pelare. På bilden ser man endast sex, men man skall alltså förstå att den sjunde ligger nedgrävd i fundamentet. Det som pelarna bär upp är det retoriska utspelet med alla dess löften och förhoppningar. Skyndar man in i byggnaden finner man där konstvärlden, omkringsurrande och minglande i ständig positioneringskamp. Det visar sig att konstvärlden i praktiken är själva konsten eller det närmaste man kan komma om man söker dess essens.
Men något ytterligare finns det trots allt och det är här de sju pelarna kommer in. Konsten är visserligen helt och hållet en social konstruktion även om det under avsevärd tid hävdats att den sträcker sig tillbaka till grottmålningarnas tid. Under dess 200-åriga historia, äldre är den alltså inte, har den emellertid skapat beteenden, attityder och egenskaper som på många sätt framstår som högst sympatiska. På det hela taget är de dessutom okontroversiella.
Den första är inte helt lätt att få grepp om. Det är den underliggande, grunden och basen: Konsten har tilldelats en status av existentiell art. I konsten ställs underförstått alltid de allra största frågorna om livet och döden. Det är den gränslösa ontologin för konsten, en innebörd som vi också finner i vetenskap och religion. Den ontologiska pelaren.
Den andra hänger delvis samman med den första: Konsten producerar alltid en diskurs, en berättelse som i slutändan alltid kan backas upp av den allra mest komplexa filosofi. Diskursbildningen på hög nivå är alltså ett särdrag i konsten: Diskurspelaren.
Den tredje är normbrottet. Man förutsätter att konsten genomför eller i varje fall eftersträvar ett normbrott. Något slags förnyelse är en självklar sak för alla som på allvar deltar i konsten. Upprepningar och kopiering är något som är otänkbart – om de inte händelsevis eller i speciella fall skall fungera som tillfälliga normbrott. Här har vi Normbrottspelaren.
Den fjärde handlar om obegripligheten. Ett konstverk skall inte illustrera en idé eller en berättelse. Om ett arbete framstår som alltför klart och tydligt förlorar det snabbt i intresse. Konstnärerna lär sig automatiskt att sträva efter att verket får en motståndskraft gentemot förklaringar och utläggningar. Obegriplighetspelaren.
Den femte är friheten. Konsten kan bruka vad den vill för att åstadkommas och varje försök till bestämningar och detaljerade föreskrifter väcker starka betänkligheter. Friheten prövas ganska ofta genom gränsöverskridande projekt som kan bryta mot rådande konventioner och även mot lagar. Det anses i de flesta fall fullt rimligt. Frihetspelaren.
Den sjätte är fiktionen. Konst är inte identiskt med verkligheten utan på ett eller annat sätt en bild av den. Det förekommer inte så sällan försök från diverse konstnärers sida att göra konsten till verklighet genom att i konstens namn bedriva aktiv politik eller annan social verksamhet. Problemet är naturligtvis att konsten i sådana fall försvinner som konst och övergår i en annan social institution. Man skall dock förstå att fiktionen är relativ, verklighetsinslagen i konstens bild kan inte försummas. Men Fiktionspelaren är en självklarhet.
Den sjunde är ironin. Man kan diskutera om i vilken utsträckning konsten skall vara ironisk, men man tvingas snart inse att ironin under alla omständigheter måste finnas åtminstone i sin mildaste form: distansen. Konst är alltid något annat än det innehåll som förs fram eller som tillskrivs den. Ironin har funnits med ända sedan konsten grundlades i det tidiga 1800-talet. Vi har alltså slutligen Ironipelaren.
