Vilks.net

Kanske är det så överskådligt att antalet konstärstyper kan reduceras till tre med avseende på inriktning och ståndpunkt. Den första är då modernisten, alltid benägen att måla sina tavlor. Tavelmålandet är en lika inbiten åkomma som storfiskarens längtan efter vattendragets brus. Och med kärleken följer innerligheten; det skall vara något särskilt i mmmåålerrrriettttt. Nå, så har vi motpolen den socialkritiske som gör relationella projekt gärna i förortsmiljöer och som undviker målandet (som för denna är ”djupt problematiskt”) och istället dokumenterar med video. Här har vi som ömsom fokuserar och ömsom undersöker samt ställer viktiga frågor om angelägna samhällsproblem. Men vi har också en tredje sort, nämligen den halsbrytande kombinationen av dessa två. En modernist som inte är särskilt måleribenägen, men fullständigt öppen för konstens många möjligheter och som gärna gör projekt och har en mångfald åsikter huvudsakligen personligt sammantänkta. Man bör, när man rör sig i konstvärlden hålla utkik efter dessa varianter och ihågkomma att det bor en liten modernist i fler än man först skulle tro. Det är som skalden skriver: ”Det ordnar sig aldrig”.

Att måla är för övrigt en mycket rolig sport och jag utövar den dagligen. Enkom för detta tillfälle har jag producerat ett stycke bättrat men självständigt arbete:

Utan titel (Anaxagoras) 2005 Rehnberg & Vilks

Det var ett tag sedan det var aktuellt med konsten som ett egenvärde. Ohindrad av alla krav på att förhålla sig till det omgivande samhället. Visserligen spretar det lite i den friheten när utställningarna (bl a har Documenta 12 satt upp det) talar om ”fantasi”. Men det räcker inte, för den oundvikliga slutsatsen blir: Vad har fantasi för plats och mening i vår tid med all dess problem? Samma får ett tänkbart konst-för-konstens-skull utspel räkna med att möta. Vad säger det den samtida människan och vilken syn på våra mest angelägna samhällsproblem skall man utläsa ur det? Konsten har tagit på sig ett tungt ok, att göra världen bättre med att gripa in (ja, inte riktigt, men ha synpunkter på) i verkligheten. Oket är dessutom tyngre än någonsin. I Sverige handlar det inte längre om svenska problem, inte heller är det tillräckligt med västeuropeiska eller europeiska problem. Det är ALLA problem i hela världen. Det arbetar konsten med, ansvarskännande. Då gör man sig duktig. Inte tycks den socialkritiske konstnären nedslås av att den enda verkan som hittills kunnat konstateras är den som kan noteras hos vernissagepubliken. Det är inte mycket att notera för övrigt. I konstvärlden blir det sociala lite häftigt, nästan kul och i varje fall något som kan upplevas som spännande. Väldigt samtida.

Och där är vi på vippen att göra det inkorrekta. Jag funderar på att ta det på fullt allvar: Att skapa kompositioner av allt slags material, vare det form eller migrationsbekymmer, relationelle utspisning och genusperspektiv, och absolut inte mena något i det sociala fältet. Det skulle ändå se tillräckligt socialt ut, men utan den prövande inställningen som vi finner på många håll idag, att lära och leda folket med konstens hjälp till den konst de inte vill ha men som medelklassen vill förstå att de egentligen innerst inne önskar.

”Stolen i regnbågens rum, en skärpning”, Eliasson & Vilks, 2005

Konsten har till skillnad från de flesta andra institutioner ett seriöst och levande arkiv; konsthistorien. All konst som skapas skall antingen dit eller, som är det vanliga, försvinna ut i intet. Någon gång händer det att enskilda detaljer korrigeras, men det är inte ofta. Alla försök att göra något annat av konsten än vad den är hindras effektivt av denna ordning. Hur radikal konsten än är, kommer den alltid att snegla på arkivet. Och det är en huvudregel att det krävs radikal och gärna institutionskritisk konst för att kunna pretendera på en plats. Vill någon konstnär göra något så radikalt som att helt bryta med konstvärlden finns bara ett sätt: Att lämna konsten och göra något annat.

Arkivets magiska kraft kan enklast illustreras med visan: ”Som en gummiboll kommer jag alltid tillbaka till dig, bomsi bomsi”.

Konstens arkiv: förutsättningen för dess existens

Konstens sju pelare

Nå här är det hela, välkommen till konsten och konstvärlden:

Och konstens 7 pelare: Under trappan finns Ontologipelaren, därefter från vänster: Diskurs, Normbrott, Obegriplighet, Frihet, Fiktion och längst till höger Ironi.

Jag skall ta mig för att presentera dessa konstens sju pelare. På bilden ser man endast sex, men man skall alltså förstå att den sjunde ligger nedgrävd i fundamentet. Det som pelarna bär upp är det retoriska utspelet med alla dess löften och förhoppningar. Skyndar man in i byggnaden finner man där konstvärlden, omkringsurrande och minglande i ständig positioneringskamp. Det visar sig att konstvärlden i praktiken är själva konsten eller det närmaste man kan komma om man söker dess essens.

Men något ytterligare finns det trots allt och det är här de sju pelarna kommer in. Konsten är visserligen helt och hållet en social konstruktion även om det under avsevärd tid hävdats att den sträcker sig tillbaka till grottmålningarnas tid. Under dess 200-åriga historia, äldre är den alltså inte, har den emellertid skapat beteenden, attityder och egenskaper som på många sätt framstår som högst sympatiska. På det hela taget är de dessutom okontroversiella.

Den första är inte helt lätt att få grepp om. Det är den underliggande, grunden och basen: Konsten har tilldelats en status av existentiell art. I konsten ställs underförstått alltid de allra största frågorna om livet och döden. Det är den gränslösa ontologin för konsten, en innebörd som vi också finner i vetenskap och religion. Den ontologiska pelaren.

Den andra hänger delvis samman med den första: Konsten producerar alltid en diskurs, en berättelse som i slutändan alltid kan backas upp av den allra mest komplexa filosofi. Diskursbildningen på hög nivå är alltså ett särdrag i konsten: Diskurspelaren.

Den tredje är normbrottet. Man förutsätter att konsten genomför eller i varje fall eftersträvar ett normbrott. Något slags förnyelse är en självklar sak för alla som på allvar deltar i konsten. Upprepningar och kopiering är något som är otänkbart – om de inte händelsevis eller i speciella fall skall fungera som tillfälliga normbrott. Här har vi Normbrottspelaren.

Den fjärde handlar om obegripligheten. Ett konstverk skall inte illustrera en idé eller en berättelse. Om ett arbete framstår som alltför klart och tydligt förlorar det snabbt i intresse. Konstnärerna lär sig automatiskt att sträva efter att verket får en motståndskraft gentemot förklaringar och utläggningar. Obegriplighetspelaren.

Den femte är friheten. Konsten kan bruka vad den vill för att åstadkommas och varje försök till bestämningar och detaljerade föreskrifter väcker starka betänkligheter. Friheten prövas ganska ofta genom gränsöverskridande projekt som kan bryta mot rådande konventioner och även mot lagar. Det anses i de flesta fall fullt rimligt. Frihetspelaren.

Den sjätte är fiktionen. Konst är inte identiskt med verkligheten utan på ett eller annat sätt en bild av den. Det förekommer inte så sällan försök från diverse konstnärers sida att göra konsten till verklighet genom att i konstens namn bedriva aktiv politik eller annan social verksamhet. Problemet är naturligtvis att konsten i sådana fall försvinner som konst och övergår i en annan social institution. Man skall dock förstå att fiktionen är relativ, verklighetsinslagen i konstens bild kan inte försummas. Men Fiktionspelaren är en självklarhet.

Den sjunde är ironin. Man kan diskutera om i vilken utsträckning konsten skall vara ironisk, men man tvingas snart inse att ironin under alla omständigheter måste finnas åtminstone i sin mildaste form: distansen. Konst är alltid något annat än det innehåll som förs fram eller som tillskrivs den. Ironin har funnits med ända sedan konsten grundlades i det tidiga 1800-talet. Vi har alltså slutligen Ironipelaren.

Andra generationens ras

Man kan som jag gjort i föregående kommentar kritisera Bourriaud för att han övertaxerar den relationella konsten och blir dystert postironisk och att Tiravanija kan beskrivas på ett liknande sätt. Men det är ändå fråga om en ny energi i konsten, en konstriktning som har betytt åtskilligt under 90-talet. Det blir värre när andra generationen tar över. Just nu markerar sig Tenstamaffian som gjort Tensta konsthall till ett relationellt projekt i socialkritisk anda. Sådan relationell verksamhet har alltmer förlorat sin charm i konstvärlden. Det är en baktung och överdrivet sneglande mot konstens politiska nyttigheter. Det kunde vara en underbar parodi på relationell estetik, men här kommer tyvärr ett monumentalt allvar att spela in. Där arbetar man med ”ett utvidgat konstbegrepp” som innefattar också mode och design osv. Konstbegreppet har länge varit maximalt utvidgat men det är klart att det är möjligt att förbrödra sig med alla andra institutioner om man så vill: Allting är egentligen samma sak.

Det nu pågående projektet ”Målarbok” är så duktigt anpassat till att låta folket möta konsten. Den gamla borgerliga idén om att nå ut. Peter Cornell kunde inte undvika att se komplikationerna forma sig till något som alltmer liknade en kalkon (snarare än den leopardfläckighet som fått ge lite design åt rummet). Museet blev naturligtvis rasande (postironi reagerar garanterat sådan) och gnisslade fram den alltmer tröttande slagdängan om patriarkatet, nu företrätt av Cornell (meningsutbytet finns att läsa på nätet i Expressen). Men en postironiker vet att alltid åberopa patriarkatet om något inte passar. Det är inte olikt McCarthytiden i USA när alla var kommunister eller 70-talets ”du har falsk medvetenhet”.

Postironin har blivit samtidskonstens folkhemsutgåva. Bevare oss.

Folket integreras med kulturen, lär känna Tracey Emin och Munch, lär sig ställa viktiga frågor om vad som är ett verk och original och sådant. Genom att fylla i målarboken.

Postironin har som sagt (del 18) fått en viss spridning. Den bör på alla sätt avvisas eftersom dess pretention är att göra ”verklighetens konst”. Visserligen är det romantikens dröm, men de gamle var klara över att det var en högst besvärlig sak: en konst som tar omedelbar del i det verkliga och som likafullt är konst. Poängen är naturligtvis att allt skall bli bättre på grund av konstens hälsobringande effekt.

Den relationella konsten har uppenbart starka postironiska drag i sig. Där var det inte fråga om att vidga konstbegreppet och skapa en konstriktning. Det var alltså att göra ”the real thing”, mångordigt och föga övertygande utlagt av Nicolas Bourriaud i sin välkända skrift ”Relational Aesthetics”. Detta tar sin början 1994 och sprider sig som en löpeld i samtidskonsten. Inget fel på det relationella, men låt oss inse att det ÄR en utvidgning av konstbegreppet, att det ÄR en ny konstriktning och att den inte har någon som helst verkan utanför konstvärlden.

Fall alltså inte för frestelsen att tro för mycket! Svälj inte postironin!

Postironiker Bourriaud

Postironiker Tiravanija

Återigen är staten bekymrad, nu för att det finns för lite arbetarbarn på konsthögskolorna. Endast 12 % har ur denna synpunkt rätt bakgrund och det skall i jämlikhetens namn vara 34 %. Oron över denna fasansfulla situation kan möjligen bemötas med att arbetarklassens barn kan ha gjort ett högst förnuftigt val. Vi vet att de som lyckas ta sig till konstutbildningarna kan räkna med följande framtid: Dryga studielån, katastrofal ekonomi samt arbetslöshet. Dessutom det trista förhållandet av att inte ha lyckats slå sig in i konstvärlden.

Men tydligen är statistiken något som upprör borgarklassen: Jämlikhet till varje byråkratiskt pris. Jag väntar på nästa statistiska alarmsiffror, de kan komma från missbrukarleden där det kanske inte heller finns tillräckligt många arbetarbarn för att det skall bli jämlikt. Men allra enklast vore att omdefiniera vad som skall anses vara arbetarklass. Med rätt placerad definition kan man skriva siffran 12 % och då blir passformen perfekt gentemot konsthögskolorna.

På språng mot konsthögskolorna

För varje dag blir jag alltmer övertygad om att modernismen är här, den går förbi dig fast din blick är slö, som skalden skulle kunna travesteras.

I varje fall vill jag genast gripa tillfället i flykten och utnyttja den utbrytningsfrihet som så frejdigt famnar konstvärlden. Ett litet problem är att modernismen kräver ismer, riktningar, formkategorier. Och återbruk är inte tillåtet, dock citat. Formerna måste vara äkta och autentiskt kända och därtill skall de övertyga betraktaren som geniuna. Jag tror jag kan det och i en första fas kan neomodernismen handla om att transformera socialkritiken till modernism. En översättning (ja, den känner vi till, Maharaj älskar ”translations”, särskilt kulturella och inte bara han) sålunda och jag sätter genast igång med ett stort arbete:

Mthetwa & Vilks, Komposition 2005

Mthetwa är just nu aktuell på Andréhn-Schiptjenko, men med äldre arbeten i den tidigare rådande socialkritiska stilen.

Jodå, lättfunnet under en konstspaning är ropet efter modernism. Denna så avskydda företeelse börjar nu röra på sig igen. Den går i postironins spår och tycks verkligen tro på att det var bättre förr. Documenta 12 som går igång 2007 kommer att ägna sig åt modernismen och redan nu har Roger Buergel som kommer att leda föreställningen ställt sig frågan om modernismen redan kommit tillbaka.

Kanske den redan är här och då skall vi naturligtvis säga ja till modernismen. Tyvärr kan det aldrig bli fråga om den riktigt gamla goda uppsättningen alldenstund den kommer att bära sitt lilla suffix prefix: NEOmodernismen kommer mer och mer. I samma anda drabbas även den stackars postironin. Också den har varit ute och åkt tidigare och får därför finna sig i att bära sitt koppel: NEOpostironi.

Men nog med diskursbildning, här har vi ett allvarligt menat neomodernistiskt arbete som bär med sig uppriktig neopostironi:

Morandi & Vilks, Still Life 2005

Det finns konstnärliga uttryck (som det heter) vilka företer uppenbara möjligheter att attrahera en större publik men som genom sina höga kostnadslägen förblir i de besuttna borgarnas händer. Inte minst är Linn Fernströms arbeten ett sådant exempel. Det kan säkert kännas svårt för konstnären att avknoppas till kapitalismens medlöpare. För att göra något åt saken har jag lagt några estetiska glöd på konstens altare. Jag är helt övertygad om att konstnären upplever mina aktiviteter som ett befrämjande av konstens inneboende möjligheter. Samarbetet Fernström & Vilks ger oss lågprismålningen ”Utan örn, ben och huvud” (Det finns lite för många örnar, för mycket ben och huvudet har vi redan sett en gång). Genom att minimera antalet inslag i bilden och dessutom begränsa färgflödet har flera vinster åstadkommits. Den kan överföras till serietillverkningar där alla ändå är olika (genom individuell borttagning) och den blir för den kräsna konstpubliken befriande minimalistisk. Med de små förskjutningarna som åstadkommits har objektet avancerat betydligt närmare Documenta.

Fernström & Vilks, Utan örn, ben och huvud, 2005