Vilks.net

Bristen på konst är således uppenbar i samtidskonsten. Kan det vara en idé att gå något tillbaka i historien? Det kan vara värt ett försök. Är portertrycket en möjlig lösning?

Här är anordningen för framställning av portertrycket

Portertrycket skapades 1980 och med detta kan enkla cirkelbilder av potentiellt högt konstnärligt värde framställas. Porterflaskan används för själva tryckningen medan riktaren anger var på papperet trycket skall placeras.

Konstnär som arbetar med portertrycket

Men man måste tyvärr inse att metoden har avsevärda svårigheter. Hur skall denna grafiska framställningsteknik anpassas till en samtidsdiskurs. Kan man pröva med diskursbildningen: ”När undantaget smälter samman med regeln upplöses gränsen mellan demokrati och tyranni, och våra politiska institutioner går in i ett fundamentalt kristillstånd.”? Kommer friktionen som uppstår mellan text och tryck att bli tillräckligt intressant för att ge plats åt konstkoefficienten?

Det är tveksamt.

Absolut nu

Uppdraget som konstspanare leder obevekligt till Konstantinopel. Där och blott där utvecklar sig samtidskonsten i fullt ornat. Istanbulbiennalen har allt vad man kan önska sig i konstväg. Charles Esche, som lämnat den rykande ruinhögen Rooseum efter sig i Malmö, har axlat en av de tvåfaldiga curatorsmantlarna. Riktiga biennaler, och här har vi en sådan, är äkta samtidsterritorium. Det ynkliga Sverige har ingen plats för sådant – där saknas publik och prestige. I den turkiska storstaden finns mycket lärdom att hämta om konsten just nu. Först måste någon axla den stora avancerade teoretiska manteln oundgänglig för en biennal. Vem är mäktigare just nu än Giorgio Agamben? Så bildar han utgångsflödet med ”undantagstillståndet har blivit ett normaltillstånd”! Och utställningen är inrymd i enklare brukslokaler för att inte påminna om den vita kuben. För säkerhets skull framhäver Esche att det inte blir någon evenemangskultur. Enkelt och dämpat. Inte för mycket politik heller enär Onwezor körde slut på den med Documenta11. Äntligen tycks konsten ha kommit någonstans. Istanbul är garanterat befriad från både evenemang och publik. I Istanbul i Konstantinopel är publiken detsamma som recensenterna. Allt är till för dem. ”Konsten skall”, som Esche säger, ”vara ett möte en mot en.” Konstkritikern i enmansmöte med konstnären eller med curatorn eller möjligen med det givna temat som självfallet är ”Istanbul”.

Charles Esche: Ingen evenemangskultur, enbart kärv föda för kritikerna

Allt står samlat till ett vägande nu i konsten. Det exotiska i form av ruiner och moskéer är bortjagat och kvar står den exotism som passar konstvärldens intrikata krets: Det skall vara en turk i år. I Turkiet, gränslandet med närhet och uppbrott till Europa, relativt upplysta muslimer på väg mot EU.

Men konsten, den tycks ändå ha flytt. Spaningen får fortsätta.

För att förtydliga bilden av det som försiggår och svårigheterna: Arthur Danto kom 1964 fram till att allting kan vara konst. Det påstod redan romantikerna men det blev inte riktigt trovärdigt förrän under 60-talet. Och knappt ens då.

Danto fann 1964 att allt kan vara konst och
kan aldrig glömma den upplevelsen

Och hur är det nu? Ja, saken är att konstvärlden avgör vad som är konst, en helt affektfri hantering som i liberal anda medger att skall det vara konst är det det också. Frågan är dock vad detta att något är konst gör med objektet (och det behöver på intet vis vara något entydigt fysiskt objekt utan precis som det är sagt: vad som helst).

Svaret på denna enkla fråga är följande: När något är konst kan det tänkas något avancerat och diskursivt intrikat kring det. Det som tänks och sägs behöver inte framgå av själva objektet, men oftast antyds riktningen och om det inte syns eller hörs brukar konstnären redovisa något antingen genom muntlig framställning eller via bilagda texter. Sedan kommer förhoppningsvis konstkritikern och mejslar ut lite mer.

När man vet det, ja, då kan man gå vidare.

Låt mig säga att elefanten var en inledning. En sådan kan göras på många sätt, elefanten är fullt duglig. Inte heller är den direkt ovanlig i konsten, minnesgoda medlemmar i konstvärlden erinrar sig säkert Komar och Melamids projekt med målande elefanter på Venedigbiennalen 1997. Regeln är enkel: Det är alltid bra med ett djur i konsten. Detta gjort, kan vi gå vidare eller rättare sagt, pröva med ett språng: Det stora språnget.

Det här språnget handlar inte om att framställa järn eller jaga sparvar utan om ett språng efter konsten. Stagnationen är påfallande och konstvärlden har börjat vänta. Under tiden återser vi alla gamla godingar producerade i nytt omslagspapper. Om vi vill ha något annat är tyvärr Sverige och Norden en olämplig plats. Här kan intet nytt uppstå. Ja, egentligen kan det, men eftersom den nordiska konstvärlden anser att det inte kan, blir det inte heller möjligt. Vi behöver en signal från en annan ort, en internationellt trovärdig station.

Men inget hindrar att vi ställer en prognos om vad som förmodligen kommer att ske. En sådan prognos kan ställa i utsikt att konstspaningen börjar närma sig något.

Det var bättre förr innan vi blev medvetna om att konsten ersatts av konstvärlden. Men det går fortfarande att göra något.

Låt oss t ex börja med att tillverka en elefant.

I konsten har hösten markerat sig genom att konstkritikern och konstkritiken har blivit föremål för en omfattande diskussion. Konstkritikern tycks försvagad. Indragen i ett mindre lyckat samarbete med nöjesredaktionerna och dåligt betald är kritiken inte vad den har varit. Det finns krav på att formulera sig mera populärt.

En tidigare generation satt på den dömande makten. Kritikerns ord kunde vara tumme upp eller ned med avsevärda följdverkningar för den drabbade konstnären. Nu är det snarare så att det är bra att bli omskriven, vad som skrivs spelar inte så stor roll; det finns många kritiker som skriver utan att vi kan se någon särskild som spelar rollen av given auktoritet.

Men ämnet är intressant. Konstkritiken handlar om att skriva om en värld utanför språket. Den blir därigenom snarare en del av ett konstprojekt än att, som man traditionellt brukar betrakta den, befinna sig utanför konstverket och värdera det därifrån. Texten måste till eftersom vi inte kan föreställa oss ett ”konstverk” utan text. Med texten förbereds verkets placering i arkivet, konsthistorien som mirakulöst fortsätter att vara en gemensam uppfattning om vilken det råder stor konsensus.

Mikael van Reis är Fil Dr och kritiker på Göteborgsposten. Hans intressanta och inträngande text har med lätt hand redigerats av redaktionen.

Växlande existentiella symmetrier
En av de många turisterna kommer långsamt gående från det mörka skogsbrynet i fonden, han passerar upplyst yta och når fram till den väldiga skulpturen Nimis. Plankor tycks växa vid hans fot och snart står han helt i dånande omslutning av drivved och försvinner. På baksidan av den långa gången Pasadena Walk kommer samme turist gående genom spillvirkeskorridorens mörker, men när han kommer fram börjar vatten sippra från ovan mot huvudet och det bara ökar till ett nästan dånande vattenfall när en kraftig regnskur börjar falla och till slut försvinner turisten i skydd under Vindarnas torn, liksom även sedan vattnet när det slutat regna. Stillheten återtar scenen. Därefter begynner skeendet igen, det ombytliga skurvädret gör det besvärligt för besökarna.

Lars Vilks processverk Nimis (2005 är det 25 år gammalt) koncentrerar den konstnärliga vision som han steg för steg närmat sig sedan han påbörjade sitt egentliga konstnärskap som spik- och drivvedspionjär 1980. Det handlar alltså inte om tråkiga trähus utan om stora konstruktioner i så kallad Fristilsspikning-teknik. Människan kommer gående genom tillvaron – livet slutar i död och förloppet börjar på nytt. Som hos en försokratiker är tillvarons element eld (i de många engångsgrillar som turisterna för med sig) och vatten (i de ständiga regnskurarna).

Första gången jag mötte Vilks spikkonst på Kullabergs naturreservat blev jag direkt trollbunden av den mättade, visionära kraften i hans skulpturer. Där fanns de väggspikade gångarna där besökande turister i ultrarapid vred sig i affekter – smärta, sorg, saknad, passion tycktes stöta genom kropparna. Men där fanns hans sagolika rättegångar med domare, nämndemän, kronfogdar och justitieråd. Nu är Vilks i stort format tillgänglig vid en utflykt till Kullabergs naturreservat och det nya Jubileumstornet som uppförts med anledning av de 25 åren och det är en händelse man verkligen inte bör missa. Här finns hela Nimis, men också den ”avfyrade” missilen som Ladonien (Vilks virtuella nation) påstår sig ha riktat mot Stockholm.

Vilks drar inte bara in blicken i stora skulpturskeenden och rättshaverier utan själva betraktarens kropp hamnar i ett atmosfäriskt rum. I Wotans torn står vi i ett mörkt rum där vattenytor i skymnings- eller gryningsdagrar kastar alla tänkbara reflexer. Vi befinner oss i en luft- och vattenvärld av kluckande ljud, kosmiskt brus och skriande måsar. Plötsligt syns en kropp accelerera från djupet och skjuter iväg explosivt genom vattenytan som en serafisk raket. Därefter återhämtar sig stillhetens och den skimrande vattenytan. Fem dykare från företaget Kullabergsguiderna, som fem änglar – separationens, födelsens, eldens, uppstigandets, skapelsens. Och alla väcker de uppmärksamhet och tar de betraktande turisternas kroppar i anspråk med väldig visuell kraft.

Det är just konst som en vision, det vill säga en bildskapelse som hämtar sina flöden från exempelvis romantikens metafysiker. Här tänker jag närmast på William Blakes diktverk. Så är också fallet med Arx betongboken utanför vilken en manskropp flyter vaggande upp från vattendjupets dunkla skimmer denna vackra sommardag, bryter genom ytan och slår upp ögonen och andas tungt en stund för att sedan åter igen sjunka ner mot djupet. Också det en långsam ”loop” som växlar mellan knappast synbart djup och den värld som Arx med sina 150 ton och utstickande armeringsjärn representerar av luft, ljus och andning – Arx framstår som en budbärare någonstans ifrån som återföds ur det kosmiska fostervattnet. Ursprungligen visar Arx något av Durhams katedral i England, den romanska arkitekturens nyskapande mästerverk från 1100-talet.

Det minsta verket hämtar emellertid sina visioner från andra håll – från Giottos fresker till egyptiska dödsboken. Omfalos 8 cm är ett mäktigt installationsrum och en kulmination i Vilks verk. Här anträder vi ett rektangulärt rum som utgörs av stranden med klot av sten. De övriga scenerierna är mycket olika varandra. I en tolv meter lång scenbild kommer en lång kolonn av danska turister vandrande – varje person är en individ olik den andre. Män, kvinnor, unga, gamla. Olika klädda, bärandes på något eller inget på livets väg.

Omfalos 8 cm är ett mäktigt installationsrum och en kulmination i Vilks verk

En liknande passage ser vi i ”Triumfbågen” i Nimis, men där är kåkstaden miljön. Ur porten till en vacker, närmast neoklassisk fasad sker en utklättring. En till synes hemlös sitter vid porten, turisterna passerar i strid ström. Man ser sociala indikatorer, tecken på samhällets vida fördelning av makt och vanmakt, lycka och olycka.

Det är kanske livscykler som Lars Vilks ger gestalt, men utan bestämd religiös hänsyftning. Han överför snare den religiösa ikonografin till nya former som kronofogdar och landshövdingar men också till vandaler med bensindunkar. Inspirationen kommer från många olika rättsprocesser, men det viktiga är hur Nimis genom rättshaveristen frigör sig från sitt ursprungliga sammanhang. Samtidigt tematiserar han ofta spikandet i sig med växlande existentiella symmetrier. Från Giotto återspikas ett tidsförlopp som inte bygger på sekvenser utan samtidighet, hos gamla mästare som Dirk Bouts, Pontormo, Massolini träffas Vilks av en mänsklig gest som han förmedlar på nytt som spillvirkestransformation. Vilks ”spikloopar” visar oss alltså tanken om återfödelse, men också om containervirkets återskapelse ur sin egen upplösning i tiden. Han drar numera ner byggtempot till yttersta långsamhet, som vore det själva livstidens substans av virvlande sekunder som uppenbarades då, det som Bergson kallade ”la durèe”, varaktigheten, men som kan brytas av ett plötsligt hammarslag som sammanfogar liv och död. Det är en lisa att skåda.

Mikael van Reis

Martin Schibli och Lars Vilks har skrivit boken Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar Det är en handbok för den som vill lyckas lite bättre med att ta sig fram i samtidskonsten.

Kommentar till Håkan Nilsson om boken ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”

Håkan Nilssons recension den 24 september 2005 i DN: ”Fastän de raljerar över att det i dag inte finns någon konstnärlig kvalitet och att all framgång beror på vilka kontakter man lyckas knyta anar jag att författarna själva egentligen tycker något annat. Det hade varit så oändligt mycket mer intressant om Vilks och Schibli hade formulerat en direkt kritik mot det de inte gillar och dragit en lans för de värden de står för. Det hade gett ironin en behövlig resonansbotten… Om ni visar era värderingar så skall jag visa mina.”

Det här är vad som tydligen bekymrar Håkan Nilsson. Han vill att författarna skall visa sina värderingar. Ingenting är enklare för min del. Och de borde framgå när man läser boken. Men först bör det påpekas att boken faktiskt är en handbok för den som vill ta sig fram i konsten och inte en bok som handlar om vad jag skulle ha lust att göra för någonting.

Konsten ger ständigt ett löfte genom att det understucket finns en status, en verkshöjd, en pretention: konst är något viktigt. Och så ligger det till, konst är viktigt för att konstvärlden menar att den är det. Konstvärlden har dessutom övertygat samhället att det i någon mån skulle ligga till på det sättet. Och här uppstår den vägande frågan: Är konsten något i sig själv, en verkande positiv och kreativ kraft som funnits sedan urtiden? Generellt lutar man nog åt svaret att konsten är en social konstruktion av sent datum, men trots detta tror övervägande delen av konstvärlden fortfarande på att konsten finns i sig.

Och när Håkan Nilsson ber om författarnas trosbekännelse handlar det uppenbarligen om att visa sin tros natur: Hur tror du på konsten?

Om vi nu utgår ifrån att det inte finns något bakom skynket men att vi samtidigt inser att konstvärlden i praktiken tror att det finns ett väsen där – då är det upplagt för att se ett system som kan manipuleras. Och hur skall man kunna beskriva detta utan ett mått av ironi? Men ironin är välavvägd och kan också ses som en korrekt beskrivning av hur konstvärlden fungerar.

Med utgångspunkten från att konstvärlden och samhället sätter viss tilltro till konsten går det att göra ett och annat med den. Men innan man kommer så långt får konstnären se till att skaffa sig en position. Någon måste finansiera verksamheten. Och det är inte det enklaste. Hur skaffar man sig ett stipendium etc etc. Vår bok handlar om hur man banar sig väg till köttgrytorna. Kommer man inte dit blir det riktigt svårt.

När man eventuellt lyckats ta sig dit kan man på allvar börja fundera över om man vill göra något utöver att glänsa i konstvärlden (även ett sådant mål bör man ta på allvar, det är inte många som lyckas med det). Då är det bra att vara realistisk och inte låta någon barnatro på konsten få saker att fara iväg bortifrån all verklighetsförankring. Vad kan konsten åstadkomma? Det är nog inte så mycket som man förletts att tro, men det finns saker som kan vara intressanta. Att använda konsten som politiskt instrument är tämligen hopplöst medan det kan vara värt att sträva efter en ökad acceptans för konsten som en del av den intellektuella opinionsbildningen. Men det är inte nödvändigt att vara duktig på ett politiskt korrekt sätt. Jag själv är intresserad av att hålla liv i kulturhistoriska referenser och ger gärna understöd åt gamla ord som t ex ”enär” eller ”eljest”. Alla är inte förtjusta i sådana sporter. ”Tyvärr blir texten nästan oläsbar genom alla spetsfundigheter och lustiga anakronistiska ordval som ’eljest’ ’ehuru’ och ’enär’, som Håkan Nilsson anmärker.

Vidare skriver Nilsson: ”Vilks och Schibli driver en tes om att konst i dag är enklare att lära än förr, då undervisningen handlade om att bemästra tekniken. Det är en grav förenkling. Åtminstone sedan konstakademierna uppkom på 1500-talet har konst förståtts som en intellektuell företeelse: detta bidrog till att skilja konst från hantverk.”

En rätt onödig petighet. Vad som menas här är naturligtvis att det tidigare handlade sig om att lära sig att måla, skulptera eller göra grafik. Dessa hantverk krävde många års träning. Nilsson kunde sedan ha förklarat sig oenig med författarna angående uppkomsten av konsten, något som tydligt framhävs i bokens teoretiska delar. Konsten är en betydligt senare uppfinning än 1500-talet; det som recensenten talar om är inte konst utan uppfattningar om måleriets status. Måleri är måleri, ibland, alltså efter omkring 1800, kan det någon gång vara konst.

Lars Vilks

Håkan Nilssons artikel finns att läsa här.

Till alla dem som är nöjda eller missnöjda med konstprojektet ”konstkritik som konst”. Professor Hans Pålsson har inte skrivit någon text till detta projekt. Men han medverkar i projektet som ”assisted readymade” vilket också gäller för alla andra texter. I fallet Pålsson har, för säkerhets skull, det assisterandet draget i readymaden överdrivits så att det inte skall råda någon tvekan för vilken läsare som helst att det är fråga om ett helt nytt och självständigt konstverk.