Vilks.net

Sara Arrhenius är verksam som curator och skribent. Hon har tidigare varit direktör för IASPIS (International Artists Studio Program in Sweden) och har där drivit ett internationellt uppmärksammat program. Sedan årsskiftet är hon chef för den konsthall som familjen Bonnier bygger i Stockholm. Sara Arrhenius är en av grundarna av tidskriften NU – The Nordic Art Review, där hon även var redaktör 1999-2001. Åren 1996-99 var hon redaktör för konsttidskriften Index och sedan 1998 är Sara Arrhenius skribent och kritiker i Dagens Nyheter. Hon är ansvarig för biennalen i Göteborg 2005. Hennes tänkvärda text har obetydligt redigerats av redaktionen.

Nyckelord är spekulation och prövande
Konstnären Lars Vilks har under 25 år arbetat med sitt Nimisprojekt vars påtaglighet och signal om närvaro idag är liktydig inte bara med bilden av världen, utan har också blivit synonym med alla möjliga världar. Andra röster, språk och bilder tystnar, bleknar, äts upp utan att vi märker. Vi är alltför absorberade av följetongen om rättshaveristen Lars Vilks (i den enda världen) med hjälp av våra avancerade leksaker som dokumenterar och sänder rapporter om världen till oss själva. Vi finns! Så här ser världen ut!
Sällan frågar vi vad som inte ryms i de framställningsformer som vi tar som helt naturliga förlängningar av oss själva. Sällan undrar vi vad som inte går att visa i en alltmer entydig visuell kultur. Vad visar sig när vi argumenterar mot bokstavligheten? Kan utställningen Nimis 25 år för ett ögonblick bli ett rum som öppnar sig på vid gavel för det spekulativa, drömmar om andra möjligheter, beskrivningar och språk?

Nimisprojektet vill samla turister och andra som från skilda håll närmar sig det dokumentära paradigm som impregnerar vår kultur. Tanken tycks vara att erbjuda ett verk där realismen får ge vika för ett prövande och ifrågasättande av realismen både som en estetisk kategori och en varseblivningsform i en vidare kultur. Nyckelord är spekulation och prövande. Konstnären vill tydligen börja ett samtal om hur vi förstår och skiljer mellan olika sorters bilder och vilken tyngd och utrymme olika berättelser har i samtidens kultur. Med detta följer spörsmålet vad som skiljer konst från alla andra yttranden som omger oss – i politiken, i media, i vardagslivet. Den väldiga installationen verkar vilja samtala om vad som skapar de bilder och berättelser som håller samman vår verklighet och vilken kunskap och subjektivitet som de kan härbärgera. Ett samtal som söker efter sprickor och motsägelser. För att se både begränsningar och möjligheter i den dominerande bildkulturen. Men som också uppfinner nya världar.

Spillvirkeskonstruktionen vill bokstavligen bygga ett provisoriskt rum för spekulationer, en plats där man för ett ögonblick kan säga det omöjliga och visa det som vi inte tror kan sägas. Som visar på möjliga platser vid sidan av mittströmmen och rör upp den genom att ge förslag på alternativa användningar av konventionellt containervirke och berättelserna om kronfogdar och länsstyrelser och hittar andra vägar för lek, kritik och motstånd.

Ett provisoriskt rum för spekulationer

Brädhögen med sina många spikar bryter bilden av alla dessa biennaler som alltid mönstrar en större grupp konstnärer där var och en deltar med ett verk. Istället samlar projektet en konstnär med ett större projekt i vilket ingår ett flertal verk som betongboken Arx och Omfalos 8 cm.

Vilks ändlösa bärande och släpande på byggnadsmaterial vill, enligt vad han själv säger, visa på olika vägar att arbeta och redovisa spekulationer, förslag och skapa en plats för diskussion. För att skapa ett sammanhang och en gemensam diskussion samlas ibland besökande turister, främst under några månader på sommaren, tillsammans med några guider, reseledare eller lärare. Sådana sammankomster är basen för arbetet med projektet. Det sägs att miljöenheten på länsstyrelsen i Skåne kommer att gå jämsides med utställningen och ivra för exekutiva åtgärder och åberopande av prejudicerande domslut.

Sara Arrhenius

Eva Runefelt är författare och konstkritiker. Hennes djupgående text har i några få avsnitt bearbetats av redaktionen.

Mästerligt
Nära hot och närhetens hot – orden kommer för mig när jag går genom Lars Vilks gångar i Nimis på Kullabergs naturreservat. Vilks har en säregen förmåga att gestalta instängdhet så att det svindlar. Svindeln är metaforisk och bokstavlig. Det gungar såväl under fot som i tankegång. Att bryta upp perspektiv är ett av kännetecknen – rummets, medvetandet, likaså kroppens och betraktandets former är något som Lars Vilks skärskådar och ifrågasätter med sitt spikande och raljerandet med myndigheter.

I det stora tornet Ascendentens Funktion med fem våningar har han byggt upp en värld som minner om ett Kafkakontor. Det börjar med en långsmal brädfylld korridor där belysningen är svag – är detta före eller efter en arbetsdag? Vad är det som pågår här. Jag skjuts in i en zon mellan dröm och vaka, mellan privat svär och offentlig. Korridorens grå och slutna väggar förstärker känslan – platsen befinner sig kusligt utanför det vardagliga men är ändå igenkännbar, Som vore den en ort i en mardröm.
Taken öppnar sig upp mot ett dunkelt rum upplyst av ljuset mellan plankorna. Ett par turister fyller utrymmet med en hypnotisk stillhet. På golvet utspelar sig en skyddslös sömn – Två män har slagit sig ned på bräderna, rygg mot rygg. De rör sig lite, greppar en vattenflaska, dricker, fortsätter att sitta. Det som händer inom dem går inte att se men ändå är de bevakade. I taket syns ännu en öppning som leder till nästa våning där en turistande kvinna klädd i flera lager vackra tyger hänger upp och ner. Händerna är löst ihopdragna, hon blundar. Med ett ljud som av en prasslande pappersblomma stryker händerna då och då över tygen. Kvinnan är fångad i en allt mer olidlig situation eftersom blodet i en sådan ställning rusar ned i huvudet.

Tillbaka i korridoren; i en nisch står en vitklädd flicka och tittar på några utstickande spikar. Förra året skadades kanske 130 människor av utstickande spik, men den här tycks ha överlevt. Hon tycks samspråka med någon om obegripligheten i en sådan händelse.

En vitklädd flicka

Den översta korridoren öppnar sig i ett stort rum där utsikten från 12 meter över Skälderviken tar del i skulpturen och med sin vida hösthimmel samspelar med två turister. En kvinna i grå fångrock och en man med glittrande paljettkavaj och rött hår. Sakta snurrar de två sittande turisterna runt där de sitter på några plankor. Deras eljest orörliga kroppar inneslutna i respektive dåd och livsverk, som i var sin hisnande paus, utan spår av vila. Inkapslade i en närmast kataton domning.
Ett stycke in i mörkret i den undre salen sitter en kvinna på utflykt med pannbindel på en stol. Hon belyses svagt. Hon utstrålar både sårbarhet och oåtkomlighet och så är det ofta i Lars Vilks träskulpturer – hans konst alstrar hela tiden frågor, söker inga enkla svar. Är kvinnan med pannbandet ännu kropp eller redan skugga, tillhör hon sig själv eller någon annan?

De två männen som slagit sig ned

Utställningen består alltså av både tidigare och nya verk och den är stramt och mäktigt komponerad. I krissituationens kaos – som det offentliga rummet med baren som har fullständiga rättigheter och som delvis sprängts öppen genom ett torn som störtat eller, längre bort, den 8 cm Omfalos som är minnesmärket efter den stora Omfalos som ockuperades och sprängdes i bitar genom kronofogdens exekutiva åtgärd med kranbåt och hantlangare med spett – finns, som ett givet parallellt stråk, också privata stunder. En grupp besökare av små barn ligger som skira plantor på stenarna och drömmer. Sovstund råder på detta improviserade daghem och lugnet som är byggt av skörhet kan när som helst förvandlas till sin motsats genom annalkande länsråd, hovrättspresidenter eller vandaler med yxor. Det är sådana långa ögonblick av väntan, inlåsning och kontrollförlust som Lars Vilks gestaltar. I minnet framkallas hans träkonstruktion ”Hotell” i Tranås från 1991 som brändes upp efter många försök från folkliga vandaler. Betraktaren grips av yrsel när gängse lagar bräcks.

Nimis 25 år är en utställning skapad av en konstnär med ett helt eget tonfall, en stark integritet och beundransvärd känslighet för gränsstationer, oavsett om de är belägna inom eller mellan människor.
Mästerligt.

Eva Runefelt

John Peter Nilsson är välkänd konstkritiker, curator och numera intendent på Moderna Museet. Hans obetydligt redigerade text tar upp viktiga frågor om skulptur som arkitektur, sex och fetischism.

Nya skulpturer när Nimis har blivit 25 år

Kullabergs naturreservat är förmodligen Sveriges vackraste utställningsrum. Åtminstone är det min första tanke när jag ser halvbalten Lars Vilks nya skulpturer. Det låter kanske lite förmätet att tala om arkitektur när det handlar om konst. Men vad gäller just skulpturer är det ofrånkomligt. Att vara skulptör är inte bara att producera objekt. Minst lika viktigt är placeringen av verken – att ta rummet, platsen i besittning.
Vilks lyckas med övertygelse att spela med rumsligheten. Nästan alla väggar täckta och skulpturerna lyfts fram, ja, det låter banalt, men ändå – på ett sexigt sätt. Det finns något fetischistiskt i luften, tornen lockar och förför.
Men kommer man för nära så river man sig! Som i en James Bond-film finns det nästan osynliga utstickande spikar som besökaren varnas att komma för nära, något som ytterligare accentuerar skulpturernas ”se men inte röra”-närvaro.
Okej, det gäller bara på några platser. Och de platserna är ömtåliga och kräver total respekt. Men denna något ovanliga säkerhetsrisk är en symtomatisk ingång till Lars Vilks konstvärld. Med jämna mellanrum har någon kronofogde eller länsstyrelse passerat gränsen. Men ingen blir förbannad. De flesta skrattar generat.

Vilks är kanske en av samtidens mest uppskattade skulptörer. Och hemligheten? Han förenar en lång, klassisk skulpturtradition med ironi och humor. Man kan le och skratta lika mycket som man kan häpna och tappa hakan. Det gäller också för många av hans generation från 80-talet (Richard Deacon, Anish Kapoor, Bill Woodrow, Richard Wentworth med flera). De tog alla fasta på en klassisk skulpturtradition där material och form spelade en avgörande roll. De flesta (Kapoor undantagen) la dock till ett slags ironisk dimension, vare sig det gällde materialval eller absurda infall. Och trots att Vilks idag spelar i den kanske allra högsta dimensionen (när det gäller besökarantal och hanteringen av domstolar) måste jag säga att verken fortfarande förmedlar något spjuveraktigt och respektlöst.

Under 80-talet blev Vilks uppmärksammad för sina sammanställningar av funna objekt. Det kunde vara drivved, hyggesrester eller andra bortslängda grejor som han sammanställde efter deras färger (huvudsakligen grått och brunt) eller former. Och i själva kompositionen av dessa objekt framträdde tillsammans med länsråd och hovrättspresidenter sedan en ny bild; en figur, en urna, en landshövding, en vandal med motorsåg eller något liknande. Högt och lågt blandades, men framför allt pekade han på ett slags vardagens alkemi; hans verk handlar om metamorfoser, om att förvandla någonting banalt, t ex en tingsrätt på syn till något sublimt.

bortslängd grej med fetischistisk tendens i Nimis

I dag, tjugo år senare, gör han samma sak. Fast det är inte längre skräp han omarbetar. Ta till exempel Jubileumstornet från 2005. Den 1200x300x300 centimeter stora skulpturen består av hundratals färska vedstycken. Vanligt ljusbrunt granvirke – som han stulit från Krapperupsstiftelsen. Eller hans Arx från 1998. Specialtillverkad betonganläggning med armering i olika former balanserar på ett intrikat sätt på den ojämna stenstranden. Det ser ut som om det är ”tillfälliga fynd”. Men i själva verket är det omsorgsfullt tillverkade objekt som han använder sig av.

Men, som sagt: Vilks lyckas med konststycket att vara en framgångsrik konstnär som lever ut sina drömmar att arbeta med besynnerliga material utan att det blir stelt och tråkigt. Överhuvudtaget handlar hans konst om motsatser: högt – lågt, ömtåligt – stabilt etcetera. I de nyare verken vänder han på steken. Det är som om han ”drar ner” genom att använda blankspik istället för galvat. Eller som hans kanske mest bisarra verk, Omfalos 8 cm från 2002. Det är en förminskad version av den stora Omfalos, likt en modell för någons tand, som förmedlar både liv och död, skratt och gråt. På ett barockt sätt sammansmälter dessa till synes oförenliga motsatser i Lars Vilks konstnärskap.

John Peter Nilsson